Cabaret Stravaganza - Companhia de Teatro Os Satyros

Den 22/3 kl 22.00 gick jag med några nära och såg ett gästspel på Unga Klara. Jag och S var bara några dagar i Stockholm och skulle hinna med mycket. Tioföreställningen låg lägligt i tid och recensionerna vi läste på väg till T-centralen var strålande. Brasilianska Companhia de Teatro Os Satyros hedrade huvudstaden med sin närvaro i en vecka och på scen stod även Katta Pålsson, Ulrika Malmgren och Simon Norrthon. Föreställningen hette Cabaret Stravaganza och skulle handla om ett ämne vi själva håller på att utforska det här året med Bombina Bombast: människans relation till ny teknik och identitet i en digital tidsålder. Allt serverat i en spännande, dadaistisk kabaréform. Vi hoppades med andra ord på en lyckad kväll. Det var vi inte ensamma om.

Du vet den där känslan "alla var där". Så var det i Unga Klaras foajé strax innan föreställningsstart. Ett myller av teaterarbetare med igenkänningsfaktor. Ett tag trodde jag att det berodde på att Os Satyros var en kvalitetsmärkning och blev glad att vi hade lyckats få biljetter några timmar innan.

Vi uppmanades att skriva en valfri mening på en post-it innan vi gick in i salongen. Dessa rader lästes sedan upp då och då under den ombytliga showens gång (själv har jag alltså debuterat som dramatiker på Unga Klara). Det var en festlig och inkluderande stämning på scen och gradäng när vi tog plats. Vad som följde var en och en halv timme av osammanhängande scener med lite projektioner, lite gamla laptops, lite cross-dressing och lite för hög musik och en smetigt sentimental monolog om självmord i kompaniets hemstad. Det fanns en del fyndiga poänger att hämta: Simon Norrthon som kedjerökte på scen (han skulle spela sig själv), Katta Pålsson som spelade häxa och sedan bjöd publiken på äpple, en brasiliansk donna som erbjöd Sveriges konung sina röda underkläder. Men jublet som dessa poänger möttes av var inte proportionerligt med kvaliteten.

Foto André Stefano. Det brasilianska teaterkompaniet Os Satyros.

Jag tycker att det är tråkigt att köpa biljetter för att se skådespelare av den kalibern visa upp något som ser ut att vara en redovisning från en uppgift de har fått kvällen innan. Jag tycker att det är tråkigt att få höra saker som: "för ett år sedan när vi började repetera den här föreställningen så var vi ute en kväll i Sao Paolo. Utekvällarna där är långa, mycket långa... (publiken jublar) de slutar oftast inte. Den här gången hamnade vi på en badstrand tidigt nästa morgon och där stal vi en badring från en sjuårig pojke" följt av en naken man som kommer in med badringen runt midjan (och publiken jublar igen). Hade vi gjort något sådant med vår frigrupp så hade det framstått som ytterst arrogant. Men när Os Satyros gör det så kallar Pia Huss det för "konstnärlig integritet". Om det var denna "konstnärliga integritet" eller någon annan outgrundlig anledning som fick hela hela teaterstockholm att resa sig upp med applåderna för att tacka Os Satyros som hjältar vet jag inte. Vi var några som inte hade lust att resa på oss men inte heller var sugna på att påstå det vi gjorde genom att sitta. Det äpplet fick vi bita i.

Trollflöjten - Malmö opera och musikteater

Falsk flöjtlåt.

Större delen av premiärpubliken på Malmö opera ställer sig trots allt upp i applådtacket.

Att vi ens applåderar den genomruttna, kolonialistiska och könsstereotypa föreställningsvärlden ungraren Tamás Ascher presenterar i sin uppsättning av Mozarts Trollflöjten är skrämmande. Varför har vi överhuvudtaget släppts in i salongen och fått möjlighet att applådera? Borde inte den möjligheten vara förbehållen 1700-talspubliken allena? När Ascher och hans team sätter upp Trollflöjten på det tyska originalspråket och även bibehåller alla de träiga talpartier som skulle roa åskådarna 1791 undrar en vem som har gett honom mandat att fullkomligt skita i över 200 års jämlikhetsarbete. 

fr.v. Clara Bystrand Erika Miklósa, Ingunn Kilen, Jonas Duran

Moren Monostatos framställs som ett rakt igenom elakt apdjur som kravlar fram över scenen och dreglar över den bleka Disneyprinsessan Pamina. I ett vansinnigt onödigt dansnummer kikar Papageno under kjolarna på några ballerinor i högklackat men vi behöver inte oroa oss - den upplysta patriarken kommer och skänker honom fru och barn i slutet. Allt det här är väl gott och väl för en frimurare men till och med recensenter år 2013 tar Ascher i försvar. Såhär skrev Lars-Erik Larsson i Skånskan:

Jag tror inte att någon i publiken ändrar sin kvinnosyn efter den här operaföreställningen och egentligen är det lika absurt att kräva ändringar i ett operalibretto som att måla om en tavla bara för att den speglar en annan tids värderingar.

En kan tro att vi har kommit längre, att någon kunde ha motsatt sig sexismen och rasismen redan under repetitionerna. En kan gå runt och hoppas att operan är så medveten och elitistisk att den inte släpper in omotiverad mossa. Att Erika Miklósas överjordiska Nattens drottningkoloraturer och dirigent Leif Segerstams makliga ledning kunde få ett värdigare sammanhang. Malmöoperan erkänner faktiskt sitt ansvar som en av Nordens största scener men deras programförklaring låter ironisk i kontexten:

Vårt mål är att vara ett centrum för morgondagens musikteater med utveckling av högklassig musikteater för alla – såväl barn och ungdomar som vuxna. Vår verksamhet är synonym med mångfald, förnyelse, kvalitet, gästfrihet, öppenhet och nyfikenhet. Och vi strävar ständigt efter att finna och erövra ny publik.

Gå inte och se Trollflöjten. Gå till Malmö konstmuseum och måla om några tavlor!