strindberg ser dig

torsdag 9 maj 2013

Essä: Vikten av pollinering för artens fortlevnad

Vi vaknar hos mormor Kosa i Pançevo. Hon gör turkiskt kaffe och haltar runt i det trånga, rökiga köket. Det är vårgrönt utanför balkongdörren och på köksväggen hänger en samling udda tallrikar i perfekt avvägd mix av gammalt och nytt, sirligt och lergods, arvegods och Coca-Cola. Vi tar bussen över bron till Belgrad med vårt minimala bagage (Wizzair är billigt av en anledning) och på sätet framför mig i bussen ligger en gigantisk begravningskrans.

”Välkomna till Serbien, ni ser bleka ut.” Det är Miki, chefsproducent på Nationalteatern i Belgrad som skjutsar in oss i den anrika byggnadens personalrestaurang – komplett med spegelväggar och jazzmusik – och sätter varsin rödbetsjuice framför oss. ”Vitaminer, drick.” Han lägger upp ett schema för vår vistelse i staden - både repetitioner och teaterbesök varje dag ska hinnas med. Efter att vi försäkrat honom om att våra vita uppsyner endast beror på en lång svensk vinter lämnar han över oss till Nikola Zavisic, regissören vi kommer att följa de närmaste tio dagarna. Nikola kastar direkt in oss i produktionsruljansen med en intensiv sammanfattning av arbetet så långt. Vi får se rykande färska scenografiskisser och bläddra i de böcker Nikola bär med sig till alla rep - en katalog från en utställning med konstnären Leonid Sejka och Baudrillards Simulacra and Simulation. Nikola ska göra en psykothriller av den klassiska serbiska komedin Izbiracica av Kosta Trifkovic från 1872. Det är första gången han får regissera på Nationalteatern stora scen och han tänker ta ut svängarna som om det var hans sista. ”Tänk er en korsning mellan Tarantino och stiliserat Bob Wilson-skådespeleri” gestikulerar han medan han kickar igång repet med att sätta på föreställningens tema på hög volym. Musiken är till stor del redan färdig och skriven av en kompositör han brukar arbeta med. Skådespelarna radar entusiastiskt upp sig och börjar räkna i takt med rytmen ur högtalarna. ”Jedan, dva, tri - posa!”. Skådespelarna har dagen innan tillsammans med en rörelseinstruktör arbetat fram en rad poser för sina karaktärer som de nu visar upp med full energi. Resten av dagen sitter vi med när det repas en mellanakt som inte finns i manus: huvudkaraktären springer runt i ett mardrömsintermezzo där de övriga tio är zombies – hjärndöda varelser som släpar sig efter henne. Nikola ger oss uppgifter i förbifarten hela tiden. ”Vilka andra Zombiesituationer finns det?” Vi ger ett förslag som direkt snappas upp och provas på golvet. ”Ja, det blir bra. Den scenen behåller vi. Nu har ni också regisserat för stora scen, hur känns det?” Det är snabba ryck som gäller och ensemblen mejslar fram scenerna med en extremt upphöjd och lekfull stil. Schemat vi fick i handen med alla föreställningar som skulle ses tas upp för inspektion och självklart har samtliga i salen synpunkter på listan. Snabbt byts några av de klassiska publiksuccéerna ut mot mer alternativa grejer. Ivan, som spelar en av birollerna i Izbiracica är tydligen bland de mest populära unga skådespelarna just nu och visar sig ha huvudrollen i en av de stora musikalerna på listan. ”Se inte den - den är tråkig.” Själv är han fantastiskt tacksam att få göra något annorlunda i Izbiracica och inte bara spela den ”snygge ungkarlen”.

Nikola bjuder ofta hem oss till sig efter repen. Han bor i ett krypin 73 steg från teatern. Där visar han oss mängder med klipp från tidigare föreställningar han regisserat i Serbien, Slovenien, Montenegro, Kroatien, Italien, Prag - där han studerade alternativ och dockteaterregi på masternivå. Vi visar vad vi har gjort och bankar i oss vikten av att dokumentera allt en gör. Vi planerar samarbeten - men det får bli sommaren 2015, innan dess är hans schema fullbokat.
”Formen driver!” Det är några dagar senare i replokalen och skådespelarna räknar fortfarande ”jedan, dva, tri - posa”. Ständiga cigarettmoln ligger över borden i restaurangen, i hissen och i repsalarna. Om en vecka går de upp på scen för första gången och om en månad är det premiär. Uppvärmningen består alla dagar av olika zombiescener och Nikola skrattar: ”Cheferna har ingen aning om vad jag gör av pjäsen. Antingen älskar dem det eller så slänger de ut mig för att jag är respektlös. Det är på den nivån.” Jargongen är rak och kaxig i salen. Ingen är rädd för regissören men alla provar helhjärtat varenda liten idé han får. Ordet för repetition på serbiska är ”proba” vilket betyder just prova. Kostymören är där och tittar. ”Hur kommer kostymen bli?” frågar vi. ”Galen.” flinar hon.

Är det alltid såhär smärtfritt? En undrar ju när vi dag efter dag sett idéerna spruta obehindrat. Den äldsta kvinnliga skådespelaren kommer fram till Nikola när vi sitter och pratar. ”Ska vi inte börja jobba med våra karaktärer och relationer snart?” Vad Nikola precis beskrivit för oss är rastlösheten hos framförallt de äldre att behöva arbeta såhär koreografiskt. Han försöker förklara för henne att genom att använda sig av poser, karikatyrer och enkla bilder hoppas han kunna komma åt en djupare politisk innebörd. Relationerna och situationerna i pjäsen är enkla och uppenbara. Texten är välskriven om än något ålderdomlig och består av en rad speglande scener där huvudkaraktären väljer. Hon väljer kavaljer, vad gästerna ska göra på middagsbjudningen, vad hon ska ha på sig för klänning. Hon är bortskämd och har uppenbarligen för mycket att välja mellan. I Nikolas tappning så väljer hon och väljer och väljer men gör aldrig det hon säger att hon ska göra. ”Serbien är ett land i simulacra - människor säger att de ska göra saker men ingen gör något. Ingen har gjort något på väldigt länge. De är fast i bilden av sig själva.” Själv har han inga tvivel på sitt arbetssätt och förutsäger att rastlösheten kommer att släppa efterhand. Det gör den. Tjugo minuter sen till ett rep gapar Nikola inför synen han möter: ensemblen har självmant satt sig ner för att läsa igenom akt ett. När vi första gången går upp på stora scen har det släppt för alla. Den tydliga formen gör att ingen blir osäker av de nya förhållandena. Inte ens när de blir runtkörda på vridscenen, upphöjda tre meter i luften eller nedsänkta under golvet (Nikola har lovat sig själv att använda stora scens hela tekniska arsenal - för att han kan). Alla zombielekar gav resultat. Även de äldre skådespelarna har köpt konceptet och är roliga, provar, misslyckas, märker det och skiter i det, om vartannat.

Att ta teatern på fullaste allvar men med en kritisk distans är något som varit gemensamt för alla teatrar vi besökt. Det gäller både för publik och scen. Vi fick höra en historia under en guidad tur på en av stadsteatrarna Ateljé 212 som lade en klangbotten till vistelsen. Under de 78 dagar NATO-bombningarna varade 1999 var dörrarna till teatrarna i Belgrad öppna för alla. För lite eller ingenting kunde en se föreställningar mellan tre och sex på eftermiddagen – den enda tiden det inte var räder. Salongerna var alltid fyllda till brädden. Vladan, vår guide på Ateljé 212, berättar om den tiden med ögonen långt bort i fjärran. ”Festerna på den tiden var de bästa jag någonsin kommer att gå på. Vi började dricka öl klockan nio på morgonen och gick på teater eller spelade själva varje kväll i teaterns skyddsrum. Det fanns ingen morgondag”. Idag är det skyddsrummet teaterns lilla scen och den är fortfarande full varenda kväll.

Sista kvällen i Belgrad blir vi bjudna på middag hemma hos producenten Miki, hans fru och två barn – sex och tio år – som pratar förtjusande bra engelska. ”Det är det enda jag kan göra för dem”, säger Miki. ”Jag kan ge dem tyska och engelska; privatlektioner för att de ska ha verktyg att ta sig härifrån. Jag ser ingen framtid i det här landet.” Fullproppad med gästvänlighet, färska syrliga ostar, saftigt nybakat bröd, salta tjocka skivor kött, späda lökar doppade i salt, pannkakor med hemlagad aprikosmarmelad, turkiskt kaffe och intelligent teater ser jag först Mikis kommentar som djupt pessimistisk. Sedan ser jag något annat: för att sätta det i rörelse som står stilla krävs det nya språk. Miki ger det till sina barn för att han ser en framtid. Nikola ger det till teatern för att han vill förändra den och jag kommer åka toklila Wizzairplan fler gånger till staden där begravningskransar åker buss.

fredag 5 april 2013

Cabaret Stravaganza - Companhia de Teatro Os Satyros

Den 22/3 kl 22.00 gick jag med några nära och såg ett gästspel på Unga Klara. Jag och S var bara några dagar i Stockholm och skulle hinna med mycket. Tioföreställningen låg lägligt i tid och recensionerna vi läste på väg till T-centralen var strålande. Brasilianska Companhia de Teatro Os Satyros hedrade huvudstaden med sin närvaro i en vecka och på scen stod även Katta Pålsson, Ulrika Malmgren och Simon Norrthon. Föreställningen hette Cabaret Stravaganza och skulle handla om ett ämne vi själva håller på att utforska det här året med Bombina Bombast: människans relation till ny teknik och identitet i en digital tidsålder. Allt serverat i en spännande, dadaistisk kabaréform. Vi hoppades med andra ord på en lyckad kväll. Det var vi inte ensamma om.

Du vet den där känslan "alla var där". Så var det i Unga Klaras foajé strax innan föreställningsstart. Ett myller av teaterarbetare med igenkänningsfaktor. Ett tag trodde jag att det berodde på att Os Satyros var en kvalitetsmärkning och blev glad att vi hade lyckats få biljetter några timmar innan.

Vi uppmanades att skriva en valfri mening på en post-it innan vi gick in i salongen. Dessa rader lästes sedan upp då och då under den ombytliga showens gång (själv har jag alltså debuterat som dramatiker på Unga Klara). Det var en festlig och inkluderande stämning på scen och gradäng när vi tog plats. Vad som följde var en och en halv timme av osammanhängande scener med lite projektioner, lite gamla laptops, lite cross-dressing och lite för hög musik och en smetigt sentimental monolog om självmord i kompaniets hemstad. Det fanns en del fyndiga poänger att hämta: Simon Norrthon som kedjerökte på scen (han skulle spela sig själv), Katta Pålsson som spelade häxa och sedan bjöd publiken på äpple, en brasiliansk donna som erbjöd Sveriges konung sina röda underkläder. Men jublet som dessa poänger möttes av var inte proportionerligt med kvaliteten.

Foto André Stefano. Det brasilianska teaterkompaniet Os Satyros.

Jag tycker att det är tråkigt att köpa biljetter för att se skådespelare av den kalibern visa upp något som ser ut att vara en redovisning från en uppgift de har fått kvällen innan. Jag tycker att det är tråkigt att få höra saker som: "för ett år sedan när vi började repetera den här föreställningen så var vi ute en kväll i Sao Paolo. Utekvällarna där är långa, mycket långa... (publiken jublar) de slutar oftast inte. Den här gången hamnade vi på en badstrand tidigt nästa morgon och där stal vi en badring från en sjuårig pojke" följt av en naken man som kommer in med badringen runt midjan (och publiken jublar igen). Hade vi gjort något sådant med vår frigrupp så hade det framstått som ytterst arrogant. Men när Os Satyros gör det så kallar Pia Huss det för "konstnärlig integritet". Om det var denna "konstnärliga integritet" eller någon annan outgrundlig anledning som fick hela hela teaterstockholm att resa sig upp med applåderna för att tacka Os Satyros som hjältar vet jag inte. Vi var några som inte hade lust att resa på oss men inte heller var sugna på att påstå det vi gjorde genom att sitta. Det äpplet fick vi bita i.

Trollflöjten - Malmö opera och musikteater

Falsk flöjtlåt.

Större delen av premiärpubliken på Malmö opera ställer sig trots allt upp i applådtacket.

Att vi ens applåderar den genomruttna, kolonialistiska och könsstereotypa föreställningsvärlden ungraren Tamás Ascher presenterar i sin uppsättning av Mozarts Trollflöjten är skrämmande. Varför har vi överhuvudtaget släppts in i salongen och fått möjlighet att applådera? Borde inte den möjligheten vara förbehållen 1700-talspubliken allena? När Ascher och hans team sätter upp Trollflöjten på det tyska originalspråket och även bibehåller alla de träiga talpartier som skulle roa åskådarna 1791 undrar en vem som har gett honom mandat att fullkomligt skita i över 200 års jämlikhetsarbete.

fr.v. Clara Bystrand Erika Miklósa, Ingunn Kilen, Jonas Duran

Moren Monostatos framställs som ett rakt igenom elakt apdjur som kravlar fram över scenen och dreglar över den bleka Disneyprinsessan Pamina. I ett vansinnigt onödigt dansnummer kikar Papageno under kjolarna på några ballerinor i högklackat men vi behöver inte oroa oss - den upplysta patriarken kommer och skänker honom fru och barn i slutet. Allt det här är väl gott och väl för en frimurare men till och med recensenter år 2013 tar Ascher i försvar. Såhär skrev Lars-Erik Larsson i Skånskan:

Jag tror inte att någon i publiken ändrar sin kvinnosyn efter den här operaföreställningen och egentligen är det lika absurt att kräva ändringar i ett operalibretto som att måla om en tavla bara för att den speglar en annan tids värderingar.

En kan tro att vi har kommit längre, att någon kunde ha motsatt sig sexismen och rasismen redan under repetitionerna. En kan gå runt och hoppas att operan är så medveten och elitistisk att den inte släpper in omotiverad mossa. Att Erika Miklósas överjordiska Nattens drottningkoloraturer och dirigent Leif Segerstams makliga ledning kunde få ett värdigare sammanhang. Malmöoperan erkänner faktiskt sitt ansvar som en av Nordens största scener men deras programförklaring låter ironisk i kontexten:

Vårt mål är att vara ett centrum för morgondagens musikteater med utveckling av högklassig musikteater för alla – såväl barn och ungdomar som vuxna. Vår verksamhet är synonym med mångfald, förnyelse, kvalitet, gästfrihet, öppenhet och nyfikenhet. Och vi strävar ständigt efter att finna och erövra ny publik.

Gå inte och se Trollflöjten. Gå till Malmö konstmuseum och måla om några tavlor!

torsdag 7 mars 2013

Krönika - Brecht och schackspel

Walter Benjamins bok Understanding Brecht. Ja, det skulle vi väl alla vilja göra. Inför en uppsats på Teaterns teori och praktik funderade jag på teatergubben och samhället.

En situation då Bertolt Brecht och Benjamin spelat schack och Brecht klagat på spelets uppbyggnad. Han vill utveckla ett nytt spel där pjäsernas funktioner ändras efter ett tag: "This way the game doesn't develop, it stays the same for too long." (Benjamin 1998:108). Det är egentligen det enda man behöver veta om Brecht. Så mycket strävade han efter förändring runt omkring sig att han inte nöjde sig med att ändra skådespelarstilen, han ville till och med ändra på schackpjäsernas spelstil.

Jag sitter på tåget från Malmö till Stockholm. Det är försenat och snöblandat regn smaskar mot glasrutorna. Jag kryper upp i sätet, lutar mig mot min resekamrat och bäddar ner mig i Brechts dagböcker. Axeln jag lutar mig mot rycker till. Anledningen är en ny partipolitisk opinionsmätning som placerar Sverigedemokraterna som otvivelaktigt Sveriges tredje största parti. Större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans. Staplarna i mätningen är som en växande skugga och Brechts ord från 23.4.1939 tycks reagera på min samtid lika mycket som på hans egen: “Resa till Stockholm, på grund av krigsfaran.” (Brecht 2002:21). Inte för att det finns en överhängande krigsfara i Sverige men när mörkret faller utanför vagnarna så tänker jag ändå “tänk om” och “vad skulle jag då göra?”

Brecht var sexton när första världskriget bröt ut. Han började skriva under det kriget. Artiklar i tidningar och så småningom dramer. Krigets sista år skrev han sin första pjäs Baal och som tjugofyraåring fick han det prestigefyllda tyska Kleistpriset för sina första tre pjäser. Brecht skrev för film, provade på att regissera och 1924 kom han till Berlin och Max Reinhardts Deutsches Theater som dramaturgassistent. Brecht utvecklade hela tiden sitt arbetssätt och arbetade bland annat under Erwin Piscator i kollektiva processer för att komma fram till slutgiltiga föreställningar. Under nästa krigsår befinner sig Brecht på resande fot. Tjeckien, Frankrike, Danmark, Sverige, Finland, USA. “Kriget har en märkligt episk karaktär: det undervisar mänskligheten om sig själv, håller en föreläsningsserie eller läser en text till vilken kanonmuller och bombnedslag bara utgör ackompanjemanger.” (Brecht 2002:25) Efter kriget kommer Brecht tillbaka till Berlin och sitt kompani Berliner Ensemble. Bertolt Brecht dog av en hjärtattack 58 år gammal år 1956. Hans dåvarande hustru Helene Weigel fortsatte driva Berliner Ensemble till sin död 1971 och kompaniet turnerade ihärdigt med Brechts pjäser i efterkrigseuropa.

Från efterkrigseuropa till perrongen på Stockholms central 2013. Om Sverigedemokraterna vinner stort i valet nästa år, vad skulle jag göra då? Resa härifrån, ta tåget bort. Skriva en pjäs. Ändra på reglerna för schack.

söndag 10 februari 2013

Flygande holländare - Helsingborgs stadsteater

Lustmord på havbottnen.

charlotte engelkes tar sig an wagner, igen.

bo g andersson och dan kandell är två gråhåriga äldre skådespelare. i andra akten av flygande holländare på helsingborgs stadsteater står de i vita tyllklänningar och tittar tillsammans mot horisonten efter sina älskade som är ute på de sju haven. "han är rödhårig" säger en, "min med!", säger den andra. "han är dansk" säger en. "min med" säger den andra. de är senta, kvinnan i wagners den flygande holländaren som charlotte engelkes gör lustmord på här på lillan, teaterns lilla scen. liten är också publiken när vi är där med teaterhögskoleklassen. det blir en intim stämning som bara ökar på den känsla av kabaré och osammanhängande revy vi serveras.

wagners flygande holländare är en kapten som blivit fördömd att segla föralltid. endast en gång vart sjunde år får han gå iland. förbannelsen bryts om han då hittar en kvinna vars kärlek till honom är hängiven nog. senta är den kvinnan. hon hoppar från en klippa ner i havet för att bevisa sin självuppoffring. slut. det är en skrattretande skröplig saga. engelkes tar strypgrepp på ordet lidande och tanken om den väntande kvinnan. första akten utspelar sig på skeppet. hela ensemblen spelar kaptenen på olika sätt och blandar dokumentärt material med lyckoforskning och potatisskal. det tappar något i tempo, i riktning, i intresse. kanske på grund av den småskaliga publiken. kanske på grund av att jag inte är intresserad av lidandet som aldrig tar slut.
- är det någon som har varit lycklig nyligen? frågar skådespelarna publiken. några har.
- är det någon som har ett långt och lyckligt förhållande? frågar de. ingen svarar. själv har jag ett lyckligt förhållande men inte är det långt, än. bredvid mig och min s sitter ett gråhårigt gammalt par där kvinnan sticker armbågen i sidan på sin man och säger besviken
- varför svarade du inte ja? tydligen så kunde hon inte svara ja på frågan själv.

andra akten är vit mot den förstas svarta. andra akten är kvinnornas och strandens mot den förstas sjömanliga skepp. när andersson och kandell spelar trängtande kvinnor så fängslade det mig inte för att de problematiserade wagners könsroller med cross-dressing. det fängslade mig för att de själva såg förvånade ut. precis som jag föreställde mig mannen bredvid mig skulle ha sett ut om någon satte en fluffig klänning på honom och lade rouge på hans kinder.

i engelkes slutscen dras hela publiken ner under vattenytan när senta hoppar. ett stort segel dras plötsligt över våra huvuden och täcker scenen och salongen. jag drar efter andan. därnere är ljuset grumligt och sipprande. allt rör sig långsamt och där, på havsbottnen, dansar paret tillsammans. den flygande holländarens lidande försvinner när senta dör men för någon som byggt sin självbild på sina plågor - finns det något kvar? ensemblen svarar med att blåsa såpbubblor och sjunga en sång.

lördag 9 februari 2013

Döden - Skogen

jag skriver det här inlägget en vecka efter att jag dog. jag dog hos skogen, masthugget, göteborg.

dagarna innan jag dog var så fullspäckade av intryck. scenkonst. film. solsken. vänner. när tiden närmade sig för skogens föreställning döden var jag trött. snurrig. mör i kroppen. jag ville egentligen bara ta ett bad. blunda lite grand. koncentrera mig mig på en sak i taget typ värme. typ vitt. typ vatten. inget mer, tack.

jag hade fått en egen starttid: 17.35. jag hade fått ett förberedande samtal. jag skulle på min utsatta tid befinna mig vid en röd dörr. s hade fått en tid en halvtimme innan mig så gick runt kvarteren i området några gånger och försökte tömma huvudet en aning. sen gick jag dit. dörren glider upp. där står min ledsagare. in genom dörren, varsamt ledd. upp för vindlande betongramper. nästa dörr. instruktioner i öronen. rum efter rum av isolerade intryck. mjukt och svart. skakande och grått. ta av dig skorna. vita dörrar och enkla val. ingen fara. en hand i min. ett kallt rum med frågor. ett varmt rum innan slutet.

efter att ha blivit placerad på en brits, inlindad och insmord fick jag ligga bland droppande ljud: varken nära eller långt bort. sen var det över. jag hade upplevt föreställningen döden. föreställning är ett bra ord. ett bra ord för att beskriva den behandling jag fick genomgå. i all enkelhet: såhär föreställer vi oss döden. kom, följ med: typ kyla. typ värme. typ en hand i din. inget mer.

en av dörrarna till döden. foto: johan rödström

torsdag 7 februari 2013

Utopia 2012 - Backa teater

Ou-topos betyder ingenstans.
Eu-topos betyder en god plats.

göteborg log mot oss. efter en tidig tågresa från malmö steg vi på lördagsmorgonen ut under en klarblå himmel och strålande sol. vandrade omvägar och kringvägar för att hitta upp till vårt natthärbärge och fantastiska frida sandströms välkomnande famn. lediga, tid att gå vilse nedanför masthuggsterassen och tid för en fullkomlig, ångande soppa med nybakat bröd på hagabion. vi fick till och med en dubbel espresso på maten utan kostnad - för att vi var värda det. väldigt-viktig-person-pass och en överdos kortfilmer senare ramlar vi ut i en leende hamnstad. isen spricker upp vid bryggan där vi väntar på älvsnabben och havet ser ut som olja därunder. då har vi inte ens kommit fram dit vi siktade när vi bokade resan: backa teater och föreställningen utopia 2012.

njutning och en kort vardagsflykt. mattias andersson/ulla kassius och en resolut ensemble har gjort en föreställning om droger. baserad till stor del på dokumentärt material (som han filtrerar till ett manus, andersson) och till viss del på en fiktiv reseskildring från 1516: thomas mores utopia. om ön utopia där utopierna bor. utopiernas samhälle är ett jämlikt, fredligt och perfekt kollektiv. more beskriver en annan värld, en möjlig bättre värld i en tid när europeiska sjöfarare upptäckte andra kontinenter och andra folkslag och andra sätt att leva. europeerna upptäckte råvaror som de aldrig kunnat drömma om effekterna av: kokablad, opiumvallmo, sockerrör. varorna såldes med stora ekonomiska vinster. de efterföljande århundradena skickas soldater välden över för att gå i strid över ägande och tro. krigen river fortfarande upp den färska världskartan längs gränser. narkotikan hjälper soldater att fly sin verklighet vid fronten.

från utopia 2012. foto ola kjelbye.

det dokumentära material andersson arbetat utifrån i utopia 2012 är intervjuer med ungdomar om droger. undgomar i områdena kring teatern. ensemblen turas om att gestalta och problematisera berättelserna och väva in dem i sina egna erfarenheter av droger, alkohol och psykofarmaka. de går in i roller och flätar samman berättelser om missbruk, personalfester och våld med vackra upplevelser av inspiration, gemenskap och vägar bort från ångest. första akten i ett luftigt scenrum: loger längs väggarna och musiker som smyger omring i skuggorna därbakom. det regnar ofta och mycket i bakgrundens fönsterglasskärm. jag gråter. när hon berättar om antidepressiva och hur tabletterna kanske hjälper, kanske inte och folket runt omkring manar på. prata högre, vi hör inte! ta bort handen från munnen! flera gånger gråter jag. när ensemblen efter att ha släpat runt på sina egna kroppar eller andras i form av svarta tunga dockor släpper taget om dem. släpper de lealösa på scengolvet och släpper allt annat bakom den regnande skärmen. när det slutar regna och jag plötsligt ser genom fönsterglasen. ser rummet bakom skärmen lysas upp och akten sluta med befriande påtänd dans på en plats jag inte når.

andra akten sitter vi i cirklar istället. gradängerna är borttagna, logerna likaså. publiken ordnas i fem stora slutna anonyma samtal. en skådespelare reser sig upp från sin stol i ringen och går fram till en returpapperkartong i mitten. simultant i varje ring tar skådespelare upp ett vittnesmål ur papperssorteringen. läser. högt. skickar orden mellan varandra. hela salen en multiplicerad domstol. han misshandlade henne. hans pappa dog av långvarigt heroinmissbruk. nej, så var det inte. du ljuger. vi drar bort stolarna från det enorma golvet. nu sitter vi alla runt omkring ett öppet golv, tätt intill väggarna. någon tar en gatsten i handen, väger den i handflatan och kravaller rusar längs min ryggrad. men istället för att kasta så lägger armen stenen i mitten av rummet. en annan lägger en invid. flera bygger på. musikerna som vandrat runt i skuggorna tar sig fram och hjälper till att bygga med musik. en kärra rullas fram. vi får alla hjälpa till. vi bygger nytt. det är ett så befriande ocyniskt slut. framåtblickande, hoppfullt, belysande och abstrakt på samma gång.

professor jill dolan beskriver det jag vill nå så mycket bättre än jag kan, trots att hon inte var där med mig, i utopia in performance: finding hope at the theater gör hon teatern till a place where people come together, embodied and passionate, to share experiences of meaning making and imagination that can describe or capture fleeting intimations of a better world och a way to reinvest our energies in a different future, one full of hope and reanimated by a new, more radical humanism.

efter föreställningen var jag direkt hög på teatern som medel för samhälsförändring. hög på tron på människan.
det skulle vara njutning och en kort vardagsflykt men den korta vardagsflykten blev ett trappsteg närmare den vardag jag vill leva i. göteborg log mot oss och släppte in oss i framtiden.

framtiden: ingenstans, en god plats.