En sen onsdagskväll i januari blev min vän A överfallen och rånad i sin egen gatuport vid Möllevångstorget i Malmö. Tre män slog ner honom och tog hans telefon, plånbok och plockade ut hans bankkort. Under det att en av förövarna sprang till närmaste bankomat för att ta ut alla min väns pengar, förde de två andra ned honom i hans egen tvättstuga och inväntade resultat.Hade A hade gett dem rätt kod?
Besvikna över upptäckten att de hade valt en student som offer och att han dessutom precis hade betalat hyran, frågade de ut honom om var han bodde, vad han hade av värde i sin lägenhet och upprepade hot om att ta hans liv om han ljög eller gjorde något motstånd. Koden hade stämt och efter tjugo minuter var kontot länsat. Tjugo långa minuter innan de gav sig av och lämnade honom på kakelgolvet.
A lånade en telefon av grannen. Ringde mig och S, ringde polisen. Tio minuter senare satt vi med när A gav sitt vittnesmål till tjänstemännen. Skakad, skadad, men samlad. Trött. De två poliserna skrev ner vad han sa. Om och om igen, noggrant och in i minsta möjliga detalj, fick han berätta vad han sett och känt. Om hur förövarna hade småpratat civiliserat när de väntade tillsammans i källaren. Hur de hade ställt artiga frågor till honom om livet och flickvännen, men hur han aldrig, aldrig, fick lyfta på huvudet. Aldrig fick se deras ansikten.
Poliserna skrev ner. A:s berättelse blev till små figurer och slängar på deras vita block. Små mörka streck att överföra till en rapport och jämföra med andra mörka penndrag, från andra tillfällen, andra platser. Vad vi hörde och vad han upplevt blev till skrift och förhoppningsvis utfaller det i en lösning. Förhoppningsvis kommer han få upprepa de där orden på en annan plats – en plats där de leder till en dom.
Kvällen därpå, den 31 februari kl 19, trötta och skakade efter en natt på akuten, var jag och S på kulturhuset Inkonsts säsongsöppning för att ta del av världspremiären av den svensk-brasilianska duon Quartos verk Beauty of Accident. Duon har haft ett årslångt residens på SITE i Stockholm och verket är sista delen i trilogin BEAUTY som initierades 2009.
Två svartklädda dansare med papperspåsar över huvudet, ett femhundra meter långt rep. Under en timme och en kvart förde dessa två dansare repet från en sida av scenen till en annan. Det tog tid och det var tungt. En lätt rök låg ständigt närvarande över den vita scenen och det svarta repets slag i golvet förstärktes av mikrofoner i taket. Ekon i rummet av flämtande och piskor. Repet ringlades från en hög till en annan, runt dansarnas armar eller i spiraler eller krumelurer på golvet. Dansarna svettades och papperspåsarna som täckte deras miner blöttes inifrån. Ibland tog repet slut men händerna och armarna och torson fortsatte att arbeta. Jag ville hjälpa dem. Låta dem vila.
En bild tar jag särskilt med mig från Beauty of Accident. En bild som gled samman med bilderna från kvällen innan. En bild i vilken A:s berättelse och de två dansarnas rörelser blev ett.
Efter att gång på gång ha format repet i prydliga högar, ändrades plötsligt riktningen. Repet ordnades istället i rader över scengolvet. Rader av mindre lockar. Rader av tecken som jag inte förstod. Dansarna stannade upp, stod för en liten stund stilla vid sitt dokument. Scenbilden blev ett vittnesmål över makten som repet representerade. Ett vittnesmål över tyngden av den uppgift som de hade varit tvungna att underkasta sig. Vittnesmål om övergrepp. Vittnesmål om våld. Vittnesmål skrivet i mörka figurer och slängar. Det finns ingen ordagrann förståelse av sådant förtryck men jag såg det och det var skrivet i svart på vitt.
Quarto är Anna Mesquita och Leandro Zappla.
Beauty of Accident visas på MDT i Stockholm 15-16/3.
Besvikna över upptäckten att de hade valt en student som offer och att han dessutom precis hade betalat hyran, frågade de ut honom om var han bodde, vad han hade av värde i sin lägenhet och upprepade hot om att ta hans liv om han ljög eller gjorde något motstånd. Koden hade stämt och efter tjugo minuter var kontot länsat. Tjugo långa minuter innan de gav sig av och lämnade honom på kakelgolvet.
A lånade en telefon av grannen. Ringde mig och S, ringde polisen. Tio minuter senare satt vi med när A gav sitt vittnesmål till tjänstemännen. Skakad, skadad, men samlad. Trött. De två poliserna skrev ner vad han sa. Om och om igen, noggrant och in i minsta möjliga detalj, fick han berätta vad han sett och känt. Om hur förövarna hade småpratat civiliserat när de väntade tillsammans i källaren. Hur de hade ställt artiga frågor till honom om livet och flickvännen, men hur han aldrig, aldrig, fick lyfta på huvudet. Aldrig fick se deras ansikten.
Poliserna skrev ner. A:s berättelse blev till små figurer och slängar på deras vita block. Små mörka streck att överföra till en rapport och jämföra med andra mörka penndrag, från andra tillfällen, andra platser. Vad vi hörde och vad han upplevt blev till skrift och förhoppningsvis utfaller det i en lösning. Förhoppningsvis kommer han få upprepa de där orden på en annan plats – en plats där de leder till en dom.
Kvällen därpå, den 31 februari kl 19, trötta och skakade efter en natt på akuten, var jag och S på kulturhuset Inkonsts säsongsöppning för att ta del av världspremiären av den svensk-brasilianska duon Quartos verk Beauty of Accident. Duon har haft ett årslångt residens på SITE i Stockholm och verket är sista delen i trilogin BEAUTY som initierades 2009.
Två svartklädda dansare med papperspåsar över huvudet, ett femhundra meter långt rep. Under en timme och en kvart förde dessa två dansare repet från en sida av scenen till en annan. Det tog tid och det var tungt. En lätt rök låg ständigt närvarande över den vita scenen och det svarta repets slag i golvet förstärktes av mikrofoner i taket. Ekon i rummet av flämtande och piskor. Repet ringlades från en hög till en annan, runt dansarnas armar eller i spiraler eller krumelurer på golvet. Dansarna svettades och papperspåsarna som täckte deras miner blöttes inifrån. Ibland tog repet slut men händerna och armarna och torson fortsatte att arbeta. Jag ville hjälpa dem. Låta dem vila.
En bild tar jag särskilt med mig från Beauty of Accident. En bild som gled samman med bilderna från kvällen innan. En bild i vilken A:s berättelse och de två dansarnas rörelser blev ett.
Efter att gång på gång ha format repet i prydliga högar, ändrades plötsligt riktningen. Repet ordnades istället i rader över scengolvet. Rader av mindre lockar. Rader av tecken som jag inte förstod. Dansarna stannade upp, stod för en liten stund stilla vid sitt dokument. Scenbilden blev ett vittnesmål över makten som repet representerade. Ett vittnesmål över tyngden av den uppgift som de hade varit tvungna att underkasta sig. Vittnesmål om övergrepp. Vittnesmål om våld. Vittnesmål skrivet i mörka figurer och slängar. Det finns ingen ordagrann förståelse av sådant förtryck men jag såg det och det var skrivet i svart på vitt.
Quarto är Anna Mesquita och Leandro Zappla.
Beauty of Accident visas på MDT i Stockholm 15-16/3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar