Krönika - Genuspekfinger

när klockan är såhär mycket har jag en tendens att gråta över att jag inte kan ändra på en orättvis värld. det bottnar i den frustration som kommer av att jag är för trött och problemet är för stort. men jag måste skriva det här: det finns ett problem med mitt inlägg om den stora scenen. så problematiskt att jag inte kan gå och lägga mig innan jag lagt om kursen efter mitt eget barska pekfinger. jag skrev i inlägget att pia johansson och helena bergström inte hanterar det stora formatet men att alexander mørk-eidem är mästare på det. hej och hå vad kan det bero på? vad jag egentligen borde ha gjort är att ha gjort en poäng av precis det jag tillbringat hela förra året med att göra en poäng av: att det stora formatet kräver övning och att det likförbannat inte ges många chanser för regissörer att arbeta med det och framförallt inte att misslyckas med det. "vem får lov att göra det?" frågade vi under hela candideprojektet och det frågar jag fortfarande: vem får tillträde? med vilka förutsättningar? alexander m-ø har ju fått göra massvis med saker på stora scener med hjälp av texter som ofta från början är skrivna för stora ensembler och stora scener (är dem inte det har han själv bearbetat om och han är, som sagt, bevandrad vid det här laget). det är enklare för män att misslyckas. enklare för manliga regissörer att få tillträde. teaterbranchen är skev för att inte tala om filmregin. av de 22 svenska storfilmer som hade premiär nu i höstas hade tre stycken en eller flera kvinnliga regissörer. tre! förra årets cannesfestival presenterade inte en enda kvinna i tävlingsserien. inte en enda kvinnlig regissör tävlade om 2012 års guldpalm. inte en enda! däremot fick 23 män slåss om blingblinglövet. är kvinnor så dåliga på att göra storfilm eller kan det möjligtvis vara så att vi har svårare att få tillträde och sämre förutsättningar? samma gäller för den stora teaterscenen. nu när jag sitter jag här och letar statistik blir jag bara argare och argare. johansson och bergström regisserar inte bara sina första uppsättningar på en stor scen, de regisserar båda sina första uppsättningar någonsin. vem får lov? på vilka premisser? suzanne osten har betytt mer för mig i mitt eget utövande än vad alexander mørk har gjort. än vad någon annan enskild regissör har gjort. jenny andreasson, farnaz arbabi, anna novovic, eva dahlman, ellen lamm, katrine wiedemann och den briljanta mellika melouani melani är bara en trött hjärnas toppskikt av teaterregissörer som har fått tillträde och tillräckliga förutsättningar för att nå till mitt luddiga medvetna. ni är grymma. fortsätt. det kommer jag göra. men först ska jag gå och lägga mig.