Vävandets politik och budgetstup
det första jag väljer att skriva om 2013 är förra året. några veckor efter tredagarssymposiet weaving politics på dansens hus i stockholm 14-16/12 kommer min rapport därifrån. det som var en rafflande avslutning på det nu avslutade scenkonståret tycker jag kan bli en stark ingång till det påbörjade.
det första jag väljer att skriva om 2013 är förra året. några veckor efter tredagarssymposiet weaving politics på dansens hus i stockholm 14-16/12 kommer min rapport därifrån. det som var en rafflande avslutning på det nu avslutade scenkonståret tycker jag kan bli en stark ingång till det påbörjade.
under symposiets tre dagar plaskade jag omkring bland koreografer, filosofer, lingvistiker och andra forskare som av koreografen crisina caprioli plockats ihop för att under en helg med hög densitet diskutera koreografi och mänskliga rättigheter. julia kristeva, peggy phelan och william forsythe med sitt forsythe company med flera, med flera, var där under programförklaringen: “weaving politics addresses choreography as a weaving labor of politics. and by a cobweb of specific languages and disenchanted knowledge engages in a scrutiny of the notions and practices of human rights, and violence.” jag har själv gått en kort masterkurs för cristina caprioli på dans- och cirkushögskolan 2012. den hette koreografi ur språkliga/semiotiska perspektiv och weaving politics var den kursens litteraturlista fast av kött och blod och puls.
“violance” andré lepecki, professor i performance studies på nyu: hans föreläsning hade den komplexa titeln "from (choreo)policed circulation to (choreo)political intensification: dance as critique of freedom (or: the task of the dancer)" och handlade om bland annat just iscensättandet av ideologi som verkligt våld på kroppar. denna gång var det i samhället i stort inte bara på scen. vad en klassisk koreografisk tradition strävar efter är att reproducera kroppar med idealet “du ser ut som jag och det är en bra sak”. lepecki kallade detta för microfascismer. att röra sig fritt är att röra sig politiskt, hävdade lepecki. att röra sig fritt är att röra sig dialektiskt, skulle brecht ha sagt säger jag. vidare talade lepecki om choreopolicing: om att reglera kroppars rörelser i det offentliga. talande exempel var bilder på demonstrationer vid tahrirtorget, puerta del sol och arnoustorget i syrien med många fler, många fler, många fler. gemensamt för alla dessa bilder var hur polispersoner markerade hur och var de demonstrerande fick röra sig. de koreograferade tyckandet på gator och torg.
“specific languages” julia kristevas språk stack ut i sammanhanget med sin psykoanalytiska terminologi bland alla strukturalistdyrkare. peggy phelan däremot talade ett teoretiskt men klart och personligt språk i sitt föredrag om samuel beckett som koreograf under rubriken "the choreography of samuel beckett: the violence of gesture, the endurance of logos". trots att beckett konsekvent aldrig tog politisk ställning i det han skrev och publicerade så fick vi många exempel på hur han genom att beskriva hur kroppar rör sig i sina dramer gav uttryck för ideologikritik. phelan fick cristina caprioli att fälla en tår vid sidan av scenen, jag såg det nog.
“disenchanted knowledge” irit rogoff var en för mig ny bekantskap och förälskelse. hon är professor i visual cultures på goldsmiths i london och kallade sitt framförande "pantheon of disenchantment". hon beskrev hur “we need to inhabit rather than extract knowledge from encounters with texts, lived conditions, creative practices” och talade om criticality snarare än criticism i konstnärlig praxis, ett bereppsskifte som är svåröversatt till svenska men borde översättas. hon talade om vikten av att se regimerna vi arbetar genom och i, att se strukturer men inte för att lämna dem bakom oss utan för att genomleva dess svårigheter. låta oss falla ner för stupet.
"notions" slavoj žižek, som skulle ha avslutat symposiet fick förhinder och ersattes ganska tätt inpå startskottet av röstkonstnären diamanda galás. hon var alltså den som avslutade de tre dagarna och det gjorde hon med en poetisk föreläsning om sitt konstnärsskap. när moderatorn tog sig upp på scenen för att ställa frågor till galás verkade han märkbart tagen. efter att ha ställt teoretiska uppföljningsfrågor till teoretiker tre dagar i rad var han nu en teoretiker i förhållande till en konstnär.
-jag vet inte vad jag ska fråga, sa han, vad du sa talade för sig självt.
“violance” andré lepecki, professor i performance studies på nyu: hans föreläsning hade den komplexa titeln "from (choreo)policed circulation to (choreo)political intensification: dance as critique of freedom (or: the task of the dancer)" och handlade om bland annat just iscensättandet av ideologi som verkligt våld på kroppar. denna gång var det i samhället i stort inte bara på scen. vad en klassisk koreografisk tradition strävar efter är att reproducera kroppar med idealet “du ser ut som jag och det är en bra sak”. lepecki kallade detta för microfascismer. att röra sig fritt är att röra sig politiskt, hävdade lepecki. att röra sig fritt är att röra sig dialektiskt, skulle brecht ha sagt säger jag. vidare talade lepecki om choreopolicing: om att reglera kroppars rörelser i det offentliga. talande exempel var bilder på demonstrationer vid tahrirtorget, puerta del sol och arnoustorget i syrien med många fler, många fler, många fler. gemensamt för alla dessa bilder var hur polispersoner markerade hur och var de demonstrerande fick röra sig. de koreograferade tyckandet på gator och torg.
“specific languages” julia kristevas språk stack ut i sammanhanget med sin psykoanalytiska terminologi bland alla strukturalistdyrkare. peggy phelan däremot talade ett teoretiskt men klart och personligt språk i sitt föredrag om samuel beckett som koreograf under rubriken "the choreography of samuel beckett: the violence of gesture, the endurance of logos". trots att beckett konsekvent aldrig tog politisk ställning i det han skrev och publicerade så fick vi många exempel på hur han genom att beskriva hur kroppar rör sig i sina dramer gav uttryck för ideologikritik. phelan fick cristina caprioli att fälla en tår vid sidan av scenen, jag såg det nog.
“disenchanted knowledge” irit rogoff var en för mig ny bekantskap och förälskelse. hon är professor i visual cultures på goldsmiths i london och kallade sitt framförande "pantheon of disenchantment". hon beskrev hur “we need to inhabit rather than extract knowledge from encounters with texts, lived conditions, creative practices” och talade om criticality snarare än criticism i konstnärlig praxis, ett bereppsskifte som är svåröversatt till svenska men borde översättas. hon talade om vikten av att se regimerna vi arbetar genom och i, att se strukturer men inte för att lämna dem bakom oss utan för att genomleva dess svårigheter. låta oss falla ner för stupet.
"notions" slavoj žižek, som skulle ha avslutat symposiet fick förhinder och ersattes ganska tätt inpå startskottet av röstkonstnären diamanda galás. hon var alltså den som avslutade de tre dagarna och det gjorde hon med en poetisk föreläsning om sitt konstnärsskap. när moderatorn tog sig upp på scenen för att ställa frågor till galás verkade han märkbart tagen. efter att ha ställt teoretiska uppföljningsfrågor till teoretiker tre dagar i rad var han nu en teoretiker i förhållande till en konstnär.
-jag vet inte vad jag ska fråga, sa han, vad du sa talade för sig självt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar