Cabaret Stravaganza - Companhia de Teatro Os Satyros

Den 22/3 kl 22.00 gick jag med några nära och såg ett gästspel på Unga Klara. Jag och S var bara några dagar i Stockholm och skulle hinna med mycket. Tioföreställningen låg lägligt i tid och recensionerna vi läste på väg till T-centralen var strålande. Brasilianska Companhia de Teatro Os Satyros hedrade huvudstaden med sin närvaro i en vecka och på scen stod även Katta Pålsson, Ulrika Malmgren och Simon Norrthon. Föreställningen hette Cabaret Stravaganza och skulle handla om ett ämne vi själva håller på att utforska det här året med Bombina Bombast: människans relation till ny teknik och identitet i en digital tidsålder. Allt serverat i en spännande, dadaistisk kabaréform. Vi hoppades med andra ord på en lyckad kväll. Det var vi inte ensamma om.

Du vet den där känslan "alla var där". Så var det i Unga Klaras foajé strax innan föreställningsstart. Ett myller av teaterarbetare med igenkänningsfaktor. Ett tag trodde jag att det berodde på att Os Satyros var en kvalitetsmärkning och blev glad att vi hade lyckats få biljetter några timmar innan.

Vi uppmanades att skriva en valfri mening på en post-it innan vi gick in i salongen. Dessa rader lästes sedan upp då och då under den ombytliga showens gång (själv har jag alltså debuterat som dramatiker på Unga Klara). Det var en festlig och inkluderande stämning på scen och gradäng när vi tog plats. Vad som följde var en och en halv timme av osammanhängande scener med lite projektioner, lite gamla laptops, lite cross-dressing och lite för hög musik och en smetigt sentimental monolog om självmord i kompaniets hemstad. Det fanns en del fyndiga poänger att hämta: Simon Norrthon som kedjerökte på scen (han skulle spela sig själv), Katta Pålsson som spelade häxa och sedan bjöd publiken på äpple, en brasiliansk donna som erbjöd Sveriges konung sina röda underkläder. Men jublet som dessa poänger möttes av var inte proportionerligt med kvaliteten.

Foto André Stefano. Det brasilianska teaterkompaniet Os Satyros.

Jag tycker att det är tråkigt att köpa biljetter för att se skådespelare av den kalibern visa upp något som ser ut att vara en redovisning från en uppgift de har fått kvällen innan. Jag tycker att det är tråkigt att få höra saker som: "för ett år sedan när vi började repetera den här föreställningen så var vi ute en kväll i Sao Paolo. Utekvällarna där är långa, mycket långa... (publiken jublar) de slutar oftast inte. Den här gången hamnade vi på en badstrand tidigt nästa morgon och där stal vi en badring från en sjuårig pojke" följt av en naken man som kommer in med badringen runt midjan (och publiken jublar igen). Hade vi gjort något sådant med vår frigrupp så hade det framstått som ytterst arrogant. Men när Os Satyros gör det så kallar Pia Huss det för "konstnärlig integritet". Om det var denna "konstnärliga integritet" eller någon annan outgrundlig anledning som fick hela hela teaterstockholm att resa sig upp med applåderna för att tacka Os Satyros som hjältar vet jag inte. Vi var några som inte hade lust att resa på oss men inte heller var sugna på att påstå det vi gjorde genom att sitta. Det äpplet fick vi bita i.

Trollflöjten - Malmö opera och musikteater

Falsk flöjtlåt.

Större delen av premiärpubliken på Malmö opera ställer sig trots allt upp i applådtacket.

Att vi ens applåderar den genomruttna, kolonialistiska och könsstereotypa föreställningsvärlden ungraren Tamás Ascher presenterar i sin uppsättning av Mozarts Trollflöjten är skrämmande. Varför har vi överhuvudtaget släppts in i salongen och fått möjlighet att applådera? Borde inte den möjligheten vara förbehållen 1700-talspubliken allena? När Ascher och hans team sätter upp Trollflöjten på det tyska originalspråket och även bibehåller alla de träiga talpartier som skulle roa åskådarna 1791 undrar en vem som har gett honom mandat att fullkomligt skita i över 200 års jämlikhetsarbete. 

fr.v. Clara Bystrand Erika Miklósa, Ingunn Kilen, Jonas Duran

Moren Monostatos framställs som ett rakt igenom elakt apdjur som kravlar fram över scenen och dreglar över den bleka Disneyprinsessan Pamina. I ett vansinnigt onödigt dansnummer kikar Papageno under kjolarna på några ballerinor i högklackat men vi behöver inte oroa oss - den upplysta patriarken kommer och skänker honom fru och barn i slutet. Allt det här är väl gott och väl för en frimurare men till och med recensenter år 2013 tar Ascher i försvar. Såhär skrev Lars-Erik Larsson i Skånskan:

Jag tror inte att någon i publiken ändrar sin kvinnosyn efter den här operaföreställningen och egentligen är det lika absurt att kräva ändringar i ett operalibretto som att måla om en tavla bara för att den speglar en annan tids värderingar.

En kan tro att vi har kommit längre, att någon kunde ha motsatt sig sexismen och rasismen redan under repetitionerna. En kan gå runt och hoppas att operan är så medveten och elitistisk att den inte släpper in omotiverad mossa. Att Erika Miklósas överjordiska Nattens drottningkoloraturer och dirigent Leif Segerstams makliga ledning kunde få ett värdigare sammanhang. Malmöoperan erkänner faktiskt sitt ansvar som en av Nordens största scener men deras programförklaring låter ironisk i kontexten:

Vårt mål är att vara ett centrum för morgondagens musikteater med utveckling av högklassig musikteater för alla – såväl barn och ungdomar som vuxna. Vår verksamhet är synonym med mångfald, förnyelse, kvalitet, gästfrihet, öppenhet och nyfikenhet. Och vi strävar ständigt efter att finna och erövra ny publik.

Gå inte och se Trollflöjten. Gå till Malmö konstmuseum och måla om några tavlor!

Krönika - Brecht och schackspel

Walter Benjamins bok Understanding Brecht. Ja, det skulle vi väl alla vilja göra. Inför en uppsats på Teaterns teori och praktik funderade jag på teatergubben och samhället.

En situation då Bertolt Brecht och Benjamin spelat schack och Brecht klagat på spelets uppbyggnad. Han vill utveckla ett nytt spel där pjäsernas funktioner ändras efter ett tag: "This way the game doesn't develop, it stays the same for too long." (Benjamin 1998:108). Det är egentligen det enda man behöver veta om Brecht. Så mycket strävade han efter förändring runt omkring sig att han inte nöjde sig med att ändra skådespelarstilen, han ville till och med ändra på schackpjäsernas spelstil.

Jag sitter på tåget från Malmö till Stockholm. Det är försenat och snöblandat regn smaskar mot glasrutorna. Jag kryper upp i sätet, lutar mig mot min resekamrat och bäddar ner mig i Brechts dagböcker. Axeln jag lutar mig mot rycker till. Anledningen är en ny partipolitisk opinionsmätning som placerar Sverigedemokraterna som otvivelaktigt Sveriges tredje största parti. Större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans. Staplarna i mätningen är som en växande skugga och Brechts ord från 23.4.1939 tycks reagera på min samtid lika mycket som på hans egen: “Resa till Stockholm, på grund av krigsfaran.” (Brecht 2002:21). Inte för att det finns en överhängande krigsfara i Sverige men när mörkret faller utanför vagnarna så tänker jag ändå “tänk om” och “vad skulle jag då göra?”

Brecht var sexton när första världskriget bröt ut. Han började skriva under det kriget. Artiklar i tidningar och så småningom dramer. Krigets sista år skrev han sin första pjäs Baal och som tjugofyraåring fick han det prestigefyllda tyska Kleistpriset för sina första tre pjäser. Brecht skrev för film, provade på att regissera och 1924 kom han till Berlin och Max Reinhardts Deutsches Theater som dramaturgassistent. Brecht utvecklade hela tiden sitt arbetssätt och arbetade bland annat under Erwin Piscator i kollektiva processer för att komma fram till slutgiltiga föreställningar. Under nästa krigsår befinner sig Brecht på resande fot. Tjeckien, Frankrike, Danmark, Sverige, Finland, USA. “Kriget har en märkligt episk karaktär: det undervisar mänskligheten om sig själv, håller en föreläsningsserie eller läser en text till vilken kanonmuller och bombnedslag bara utgör ackompanjemanger.” (Brecht 2002:25) Efter kriget kommer Brecht tillbaka till Berlin och sitt kompani Berliner Ensemble. Bertolt Brecht dog av en hjärtattack 58 år gammal år 1956. Hans dåvarande hustru Helene Weigel fortsatte driva Berliner Ensemble till sin död 1971 och kompaniet turnerade ihärdigt med Brechts pjäser i efterkrigseuropa.

Från efterkrigseuropa till perrongen på Stockholms central 2013. Om Sverigedemokraterna vinner stort i valet nästa år, vad skulle jag göra då? Resa härifrån, ta tåget bort. Skriva en pjäs. Ändra på reglerna för schack.

Flygande holländare - Helsingborgs stadsteater

Lustmord på havbottnen.

charlotte engelkes tar sig an wagner, igen.

bo g andersson och dan kandell är två gråhåriga äldre skådespelare. i andra akten av flygande holländare på helsingborgs stadsteater står de i vita tyllklänningar och tittar tillsammans mot horisonten efter sina älskade som är ute på de sju haven. "han är rödhårig" säger en, "min med!", säger den andra. "han är dansk" säger en. "min med" säger den andra. de är senta, kvinnan i wagners den flygande holländaren som charlotte engelkes gör lustmord på här på lillan, teaterns lilla scen. liten är också publiken när vi är där med teaterhögskoleklassen. det blir en intim stämning som bara ökar på den känsla av kabaré och osammanhängande revy vi serveras.

wagners flygande holländare är en kapten som blivit fördömd att segla föralltid. endast en gång vart sjunde år får han gå iland. förbannelsen bryts om han då hittar en kvinna vars kärlek till honom är hängiven nog. senta är den kvinnan. hon hoppar från en klippa ner i havet för att bevisa sin självuppoffring. slut. det är en skrattretande skröplig saga. engelkes tar strypgrepp på ordet lidande och tanken om den väntande kvinnan. första akten utspelar sig på skeppet. hela ensemblen spelar kaptenen på olika sätt och blandar dokumentärt material med lyckoforskning och potatisskal. det tappar något i tempo, i riktning, i intresse. kanske på grund av den småskaliga publiken. kanske på grund av att jag inte är intresserad av lidandet som aldrig tar slut.
- är det någon som har varit lycklig nyligen? frågar skådespelarna publiken. några har.
- är det någon som har ett långt och lyckligt förhållande? frågar de. ingen svarar. själv har jag ett lyckligt förhållande men inte är det långt, än. bredvid mig och min s sitter ett gråhårigt gammalt par där kvinnan sticker armbågen i sidan på sin man och säger besviken
- varför svarade du inte ja? tydligen så kunde hon inte svara ja på frågan själv.

andra akten är vit mot den förstas svarta. andra akten är kvinnornas och strandens mot den förstas sjömanliga skepp. när andersson och kandell spelar trängtande kvinnor så fängslade det mig inte för att de problematiserade wagners könsroller med cross-dressing. det fängslade mig för att de själva såg förvånade ut. precis som jag föreställde mig mannen bredvid mig skulle ha sett ut om någon satte en fluffig klänning på honom och lade rouge på hans kinder.

i engelkes slutscen dras hela publiken ner under vattenytan när senta hoppar. ett stort segel dras plötsligt över våra huvuden och täcker scenen och salongen. jag drar efter andan. därnere är ljuset grumligt och sipprande. allt rör sig långsamt och där, på havsbottnen, dansar paret tillsammans. den flygande holländarens lidande försvinner när senta dör men för någon som byggt sin självbild på sina plågor - finns det något kvar? ensemblen svarar med att blåsa såpbubblor och sjunga en sång.

Döden - Skogen

jag skriver det här inlägget en vecka efter att jag dog. jag dog hos skogen, masthugget, göteborg.

dagarna innan jag dog var så fullspäckade av intryck. scenkonst. film. solsken. vänner. när tiden närmade sig för skogens föreställning döden var jag trött. snurrig. mör i kroppen. jag ville egentligen bara ta ett bad. blunda lite grand. koncentrera mig mig på en sak i taget typ värme. typ vitt. typ vatten. inget mer, tack.

jag hade fått en egen starttid: 17.35. jag hade fått ett förberedande samtal. jag skulle på min utsatta tid befinna mig vid en röd dörr. s hade fått en tid en halvtimme innan mig så gick runt kvarteren i området några gånger och försökte tömma huvudet en aning. sen gick jag dit. dörren glider upp. där står min ledsagare. in genom dörren, varsamt ledd. upp för vindlande betongramper. nästa dörr. instruktioner i öronen. rum efter rum av isolerade intryck. mjukt och svart. skakande och grått. ta av dig skorna. vita dörrar och enkla val. ingen fara. en hand i min. ett kallt rum med frågor. ett varmt rum innan slutet. 

efter att ha blivit placerad på en brits, inlindad och insmord fick jag ligga bland droppande ljud: varken nära eller långt bort. sen var det över. jag hade upplevt föreställningen döden. föreställning är ett bra ord. ett bra ord för att beskriva den behandling jag fick genomgå. i all enkelhet: såhär föreställer vi oss döden. kom, följ med: typ kyla. typ värme. typ en hand i din. inget mer.

en av dörrarna till döden. foto: johan rödström

Utopia 2012 - Backa teater

Ou-topos betyder ingenstans.
Eu-topos betyder en god plats.

göteborg log mot oss. efter en tidig tågresa från malmö steg vi på lördagsmorgonen ut under en klarblå himmel och strålande sol. vandrade omvägar och kringvägar för att hitta upp till vårt natthärbärge och fantastiska frida sandströms välkomnande famn. lediga, tid att gå vilse nedanför masthuggsterassen och tid för en fullkomlig, ångande soppa med nybakat bröd på hagabion. vi fick till och med en dubbel espresso på maten utan kostnad - för att vi var värda det. väldigt-viktig-person-pass och en överdos kortfilmer senare ramlar vi ut i en leende hamnstad. isen spricker upp vid bryggan där vi väntar på älvsnabben och havet ser ut som olja därunder. då har vi inte ens kommit fram dit vi siktade när vi bokade resan: backa teater och föreställningen utopia 2012. 

njutning och en kort vardagsflykt. mattias andersson/ulla kassius och en resolut ensemble har gjort en föreställning om droger. baserad till stor del på dokumentärt material (som han filtrerar till ett manus, andersson) och till viss del på en fiktiv reseskildring från 1516: thomas mores utopia. om ön utopia där utopierna bor. utopiernas samhälle är ett jämlikt, fredligt och perfekt kollektiv. more beskriver en annan värld, en möjlig bättre värld i en tid när europeiska sjöfarare upptäckte andra kontinenter och andra folkslag och andra sätt att leva. europeerna upptäckte råvaror som de aldrig kunnat drömma om effekterna av: kokablad, opiumvallmo, sockerrör. varorna såldes med stora ekonomiska vinster. de efterföljande århundradena skickas soldater välden över för att gå i strid över ägande och tro. krigen river fortfarande upp den färska världskartan längs gränser. narkotikan hjälper soldater att fly sin verklighet vid fronten. 

från utopia 2012. foto ola kjelbye.

det dokumentära material andersson arbetat utifrån i utopia 2012 är intervjuer med ungdomar om droger. undgomar i områdena kring teatern. ensemblen turas om att gestalta och problematisera berättelserna och väva in dem i sina egna erfarenheter av droger, alkohol och psykofarmaka. de går in i roller och flätar samman berättelser om missbruk, personalfester och våld med vackra upplevelser av inspiration, gemenskap och vägar bort från ångest. första akten i ett luftigt scenrum: loger längs väggarna och musiker som smyger omring i skuggorna därbakom. det regnar ofta och mycket i bakgrundens fönsterglasskärm. jag gråter. när hon berättar om antidepressiva och hur tabletterna kanske hjälper, kanske inte och folket runt omkring manar på. prata högre, vi hör inte! ta bort handen från munnen!  flera gånger gråter jag. när ensemblen efter att ha släpat runt på sina egna kroppar eller andras i form av svarta tunga dockor släpper taget om dem. släpper de lealösa på scengolvet och släpper allt annat bakom den regnande skärmen. när det slutar regna och jag plötsligt ser genom fönsterglasen. ser rummet bakom skärmen lysas upp och akten sluta med befriande påtänd dans på en plats jag inte når.

andra akten sitter vi i cirklar istället. gradängerna är borttagna, logerna likaså. publiken ordnas i fem stora slutna anonyma samtal. en skådespelare reser sig upp från sin stol i ringen och går fram till en returpapperkartong i mitten. simultant i varje ring tar skådespelare upp ett vittnesmål ur papperssorteringen. läser. högt. skickar orden mellan varandra. hela salen en multiplicerad domstol. han misshandlade henne. hans pappa dog av långvarigt heroinmissbruk. nej, så var det inte. du ljuger. vi drar bort stolarna från det enorma golvet. nu sitter vi alla runt omkring ett öppet golv, tätt intill väggarna. någon tar en gatsten i handen, väger den i handflatan och kravaller rusar längs min ryggrad. men istället för att kasta så lägger armen stenen i mitten av rummet. en annan lägger en invid. flera bygger på. musikerna som vandrat runt i skuggorna tar sig fram och hjälper till att bygga med musik. en kärra rullas fram. vi får alla hjälpa till. vi bygger nytt. det är ett så befriande ocyniskt slut. framåtblickande, hoppfullt, belysande och abstrakt på samma gång. 

professor jill dolan beskriver det jag vill nå så mycket bättre än jag kan, trots att hon inte var där med mig, i utopia in performance: finding hope at the theater gör hon teatern till a place where people come together, embodied and passionate, to share experiences of meaning making and imagination that can describe or capture fleeting intimations of a better world och a way to reinvest our energies in a different future, one full of hope and reanimated by a new, more radical humanism. 

efter föreställningen var jag direkt hög på teatern som medel för samhälsförändring. hög på tron på människan. 
det skulle vara njutning och en kort vardagsflykt men den korta vardagsflykten blev ett trappsteg närmare den vardag jag vill leva i. göteborg log mot oss och släppte in oss i framtiden.

framtiden: ingenstans, en god plats.

Beauty of Accident - Quarto

En sen onsdagskväll i januari blev min vän A överfallen och rånad i sin egen gatuport vid Möllevångstorget i Malmö. Tre män slog ner honom och tog hans telefon, plånbok och plockade ut hans bankkort. Under det att en av förövarna sprang till närmaste bankomat för att ta ut alla min väns pengar, förde de två andra ned honom i hans egen tvättstuga och inväntade resultat.Hade A hade gett dem rätt kod?

Besvikna över upptäckten att de hade valt en student som offer och att han dessutom precis hade betalat hyran, frågade de ut honom om var han bodde, vad han hade av värde i sin lägenhet och upprepade hot om att ta hans liv om han ljög eller gjorde något motstånd. Koden hade stämt och efter tjugo minuter var kontot länsat. Tjugo långa minuter innan de gav sig av och lämnade honom på kakelgolvet.

A lånade en telefon av grannen. Ringde mig och S, ringde polisen. Tio minuter senare satt vi med när A gav sitt vittnesmål till tjänstemännen. Skakad, skadad, men samlad. Trött. De två poliserna skrev ner vad han sa. Om och om igen, noggrant och in i minsta möjliga detalj, fick han berätta vad han sett och känt. Om hur förövarna hade småpratat civiliserat när de väntade tillsammans i källaren. Hur de hade ställt artiga frågor till honom om livet och flickvännen, men hur han aldrig, aldrig, fick lyfta på huvudet. Aldrig fick se deras ansikten.

Poliserna skrev ner. A:s berättelse blev till små figurer och slängar på deras vita block. Små mörka streck att överföra till en rapport och jämföra med andra mörka penndrag, från andra tillfällen, andra platser. Vad vi hörde och vad han upplevt blev till skrift och förhoppningsvis utfaller det i en lösning. Förhoppningsvis kommer han få upprepa de där orden på en annan plats – en plats där de leder till en dom.

Kvällen därpå, den 31 februari kl 19, trötta och skakade efter en natt på akuten, var jag och S på kulturhuset Inkonsts säsongsöppning för att ta del av världspremiären av den svensk-brasilianska duon Quartos verk Beauty of Accident. Duon har haft ett årslångt residens på SITE i Stockholm och verket är sista delen i trilogin BEAUTY som initierades 2009.

Två svartklädda dansare med papperspåsar över huvudet, ett femhundra meter långt rep. Under en timme och en kvart förde dessa två dansare repet från en sida av scenen till en annan. Det tog tid och det var tungt. En lätt rök låg ständigt närvarande över den vita scenen och det svarta repets slag i golvet förstärktes av mikrofoner i taket. Ekon i rummet av flämtande och piskor. Repet ringlades från en hög till en annan, runt dansarnas armar eller i spiraler eller krumelurer på golvet. Dansarna svettades och papperspåsarna som täckte deras miner blöttes inifrån. Ibland tog repet slut men händerna och armarna och torson fortsatte att arbeta. Jag ville hjälpa dem. Låta dem vila.

En bild tar jag särskilt med mig från Beauty of Accident. En bild som gled samman med bilderna från kvällen innan. En bild i vilken A:s berättelse och de två dansarnas rörelser blev ett.

Efter att gång på gång ha format repet i prydliga högar, ändrades plötsligt riktningen. Repet ordnades istället i rader över scengolvet. Rader av mindre lockar. Rader av tecken som jag inte förstod. Dansarna stannade upp, stod för en liten stund stilla vid sitt dokument. Scenbilden blev ett vittnesmål över makten som repet representerade. Ett vittnesmål över tyngden av den uppgift som de hade varit tvungna att underkasta sig. Vittnesmål om övergrepp. Vittnesmål om våld. Vittnesmål skrivet i mörka figurer och slängar. Det finns ingen ordagrann förståelse av sådant förtryck men jag såg det och det var skrivet i svart på vitt.

Quarto är Anna Mesquita och Leandro Zappla.

Beauty of Accident visas på MDT i Stockholm 15-16/3.