Nyårskrönika - Att inte vilja bli stor och att vilja det

Peter Pan på Stockholms stadsteaters stora scen.

jag älskar det stora uttrycket. det här inlägget är en nyårskrönika i form av en recension av j.m. barries peter pan i regi av pia johansson men även en diskussion om stora scenuttryck och kvalitet inför kommande år.

stockholms stadsteaters stora scen är en utmärkt plats för stora uttryck men det är verkligen inte många som kan hantera det. det märktes tydligt när helena bergström regidebuterade med strindbergs fröken julie och blåste upp det lilla kammarspelet till monumentala proportioner. i det här fallet skedde det på bekostnad av tempo, fokus och berättelse. om man tar en text skriven för små avstånd och intimt spel behövs en bearbetning om man vill spela den storskaligt. det krävs en idé och tydliga val. det behövs en dramaturg som kan arbeta upp texten för en större yta men även om dramaturg, scentekniker, scenograf, kostymör, maskör, orkester och skådespelare var för sig kan hantera den stora scenens uttryck så behövs det en sambandscentral; någon som hanterar alla trådar. den arbetsledaren måste kunna arbeta i det formatet som scenen kräver och i fallet stockholms stadsteaters stora scen kunna hantera ett gigantiskt maskineri (för att inte tala om en jämförelsevis gigantisk budget). den arbetsledaren är regissören. 

lisette pagler, karl linnertorp och ida engvoll i peter pan och wendy. premiär 15 december 2012 på stockholms stadsteaters stora scen. foto petra hellberg

peter pan och wendy är ett stort skepp som ska styras ut på havet och sen hem igen av regidebuntant johansson. det är vackert och spektakulärt. i biljettluckan får vi reda på att ett stort piratskepp som figurerar i andra akten hade åkt in i kulissen och vält på första publikgenomdraget. sådant kan förstås hända den bästa av produktioner men det känns i fallet peter pan symtomatiskt. alldeles för många tekniska lösningar känns halvdana och törs jag säga amatörmässiga. peter pans skugga ska i ena sekunden vara en svart formlös tygfigur och i nästa en svartklädd dansare. bytet mellan människa och tygstycke blir helt ologiskt när man kan se båda på scen samtidigt. fokus försvinner och resultatet förvirrar. det är ett av många exempel på samma bristande teaterlogik i uppsättningen.

j.m. barries saga om peter pan hade premiär på scen 1904. det finns gott om typer i den vi idag tycker är stereotypa. ida engvolls wendy vill inte vara mamma i barnens lek men får ändå vara det. hennes uppror mot situationen består i att vända hem till sin vackra, duktiga mamma och hopplöst odugliga men roliga pappa. flickan wendy , som är den som tar initiativet till äventyret får sedan knappt ta del av det själv. den tråkiga kvinnorollen problematiseras visserligen i både regi och engvolls tolkning men vad som inte problematiseras är pjäsens andra titelroll (i en av sina bearbetningar döpte barrie historien till peter and wendy. så även på stadsteatern i anders duus bearbetning). peter pan spelas av anton lundqvist som en kopia på disneys tecknade version. kanske är det ett val som gjorts för igenkänningens skull men en över femtio år gammal tolkning av pojken som aldrig vill växa upp känns som en femtio år gammal tolkning. det är inte dåligt skådespeleri men uddlöst. precis på samma sätt blir berättelsen snabbt uddlös och försvinner i det fantastiska teatermaskineriet på stora scen. effekt på effekt bygger fantasivärlden: flygningar via sergels torg ut i rymden, landet någonstans i rökringar, indianer, samer och sjöjungfrur i väldiga spegeldanser. resultat: vackert men ofokuserat. den konstanta ljudmattan och de konventionella sångnumren ligger lager på lager på lager och hindrar mig från att uppfatta till och med lennart jähkels klara replikföring i rollen som kapten krok. det är mycket som bidrar till att jag ofta inte vet var jag ska titta trots att jag har känslan av att jag borde veta. det händer för mycket och tekniken som i det här fallet är drivande ligger antingen före eller efter. det är arbetsledarens problem och publikens förlust.

candide. camilla eriksson blir jagad av karin franz körlof, razmus nyström och axel rydén. södra teatern mars 2012

finns det någon som kan hantera det stora uttrycket och den stora budgeten? vem får lov att göra det? med projektet candide var jag med och skapade en föreställning som hade som mål att låta oss unga scenkonstnärer få arbeta med ett stort uttryck. vi i bombina bombast kände oss förpassade till ett litet, intimt och billigt fack. vi ville vara förberedda på den stora scenen även som frigruppsteater. resultatet var ett par föreställningar på södra teaterns stora scen med tjugofemmannaensemble, liveorkester och specialskriven musik av monde yeux. nästa gång kan vi göra det ännu bättre. nästa gång vi arbetar på en stor scen kommer inte vara vår första. målet uppnått. 

jörgen thorsson i lycka. premiär på stockholms stadsteaters stora scen 6 januari 2012. foto christian friedländer.

oavsett vad man tycker om alexander mørk-eidems stadsteateruppsättnignar så vill jag framhålla honom som mästare av den stora scenen. lycka - efter anton tjechovs platonov var en tempo- och fokusfest utöver det vanliga. oavsett var jag lade blicken under den över fyra timmar långa uppsättningen fick jag något som kändes medvetet, skarpt och överraskande i en helhet som kändes luftig och driven på samma gång. en eloge.

flygräddare. från vänster frida beckman (som dockan), malin cederbladh, mårten andersson.
foto: sara p borgström.

en eloge även till suzanne osten. hon utformar sina scener efter berättelsen och har hittills inte tappat fokus. hon kan hantera en budget så att jag utan tvekan hade låtit henne ta hand om min privatekonomi. fast hon har viktigare saker för sig, osten. unga klaras senast uppsättning flygräddare var en uppvisning i exklusivitet och överflöd. stora projektioner, stora 3D-effekter, stora sångnummer, stora flygningar, stora tankar och stora ord om små människor. för små människor. de som ska växa upp och ta över de stora uttrycken efter oss behöver goda förebilder. tydliga, fokuserade och professionella förebilder. det är vad jag avslutar det här året med att tycka. gott nytt!

Men en fjäril har jag inte sett här - Teater Tillsammans

julia beil har håret i en röd knut på huvudet. bilden är från uppsättningen vävarna på teater tribunalen. 

träffade julia beil idag. jag var hennes dramaturg när vi startade upp teater tillsammans. tre uppsättningar var vi text-parhästar: woyzeck (büchner), katzelmacher (fassbinder) och vävarna (hauptmann). julia mår strålande. hon har ett projekt på gång som kommer spelas på teater tribunalen i vår. det är lilly axters "doch einen schmetterling hab ich nicht gesehen" som har översatts och ska spelas med skådespelare i alla åldrar. gå och se den. det kommer jag göra. 

här kommer en saga till som passar bra såhär i juletider:

snören för korta för att användas skrev draken på lådan och i den lade hon alla snörstumpar och små överblivna presentband.

- vad ska du med snören som är för korta? frågade hennes avkomma.

- det är inget fel på dem förutom att de är för korta för att användas, svarade drakmamman.

Kaspers fettisdag - Bombina Bombast

Att börja med död och sluta med död.

nu sitter jag på tåget från malmö till stockholm med snöyra utanför fönstret och pepparkakor bredvid kaffekoppen. allt är klappat och klart. jag har idag städat undan hela scenografin från vår scen stallet på mejeriet i lund. lagt ner kasper och karolina i sin låda. en dag om tjugo år kommer vi hitta de där figurerna och då kommer jag se både dem och ida och victor samtidigt. så, prenostalgin till ära: dags för ett långt inlägg om kaspers fettisdag.

kaspers fettisdag handlar om en dockteaterdirektör och hans fru. den handlar inte om en dockteaterdirektör och hennes man. pjäsen börjar med att "direktören" och "frun" stöter ihop på tyska kyrkogården i stockholm. han har precis varit och hämtat ut dockorna från pantlånaren för att påbörja vårens säsong. paret bråkar (en nyckelreplik i konflikten är direktörens "du är alldeles för medgörlig för att vara uppriktig men jag ska sätta dig på prov"), direktören stryper sin fru som säger "ajajaj" och sen försvinner de båda iväg. dockorna, ledda av kasper, börjar leva och sammanlagt tio kasperteaterkaraktärer presenteras. de slåss och reser och slåss och bråkar med döden och slåss tills polisen kommer. när direktören och frun kommer tillbaka. de välkomnar publiken till årets premiär.

vid våra första läsningar var det den inledande scenen som vi mest fastnade vid. partiet med dockorna har ett väldigt högt tempo och snabba fokusbyten utan någon egentlig röd tråd men de partierna tänkte vi att vi kunde förstå just genom tempot och den lekfulla musikaliteten i dem. inledningen och slutet däremot. en maktfullkomlig man och hans fyllo till fru. båda fattiga kulturarbetare. schabloner men samtidigt karaktärer som är lätta att hitta idag på gator och torg. det var de här två karaktärerna vi stannade vid och som vi utvecklade. ida och victor arbetade med texten som två sorgliga figurer, märkta av våld och alkohol. i början var de hemlösa och flyttade runt precis som vi själva gjorde vid den här tidpunkten. ursprungstanken var att behålla de två människorna på scen när dockorna vaknade. i vår version skulle de inte leva ett magiskt toy-story-liv utan istället vara verktyg för paret att närma sig varandra. genom dockorna skulle de kunna berätta för varandra om drömmar, resor, barnen (som när vi pratade om dem var döda eller omhändertagna av socialen) och döden. läsningen kändes helt vattentät på tankestadiet. men så gick vi ut på golvet. första scenen stampade vi oss igenom på många olika sätt. vi testade olika metanivåer och ibland dog frun redan i början. ibland var det två karaktärer som hette ida och victor som var skådespelare och inte alls ville redovisa den hemska strypscenen. skulle vi göra komedi av det? men den var ju inte rolig egentligen. inte idag. skulle vi göra den hemsk på riktigt? men vill vi verkligen börja föreställningen med ett strypmord? om dockorna representerade fantasin hur spelar man då fantasilöshet? ett omöjligt negativ. så fort vi trodde att vi hade en lösning gick den inte att applicera på slutet.

de var alltid både dockorna och människorna på samma gång.

dockpartierna rusade vi igenom med lätthet. de hade så tydliga tekniska ramar att alla lösningar bara handlade om tempo, markeringar mellan de olika världarna de reser igenom och om hur ida och victor mer och mer kom in i en egen teknik för att få dockorna att leva.

i slutändan struntade vi i slutet och skrev vårt eget. början blev en norénsk (se föregående inlägg) liten inblick i ett dysfunktionellt förhållande och dockpartierna blev kanske parets kanalisering av känslor, kanske deras liv som passerar revy, kanske det sätt på vilket man försöker undvika att uppehålla sig vid något i ett förhållande som inte fungerar. framåt. framåt. stanna inte för då ser vi hur dåligt vi mår. vi hade vår egen logik i pjäsen, våra egna tankar om vad dockorna betydde. i slutändan var det hur publiken tolkade dockorna som var det intressanta. vi har fått väldigt många tvärsäkra svar när vi har frågat.

en sak är säker: vi kunde inte avsluta föreställningen så som strindberg avslutade pjäsen: med en början och en inbjudan. våldet och maktutnyttjandet kunde liksom inte fortsätta i vår värld. det var tvunget att få ett slut om än ett abrupt.

Krönika - En vintersaga, en sann

jag fick en historia berättad för mig som jag väljer att översätta till en allegori över sverige. sverige älskade land där microfascismerna blomstrar på teatrarna. varsågoda: en saga om scenvinterkyla.

folkteatern. göteborg. en ung journalist får följa med en ingrodd inspicient bakom kulisserna, in till rekvisitaförrådet. inspicienten var ett med institutionen och talade varmt om sin arbetsplats och dess ledare. inspicienten tog ur en skattkista upp en mask som föreställde ledaren och sen en till mask och en till. iförd ledarens anlete fortsatte inspicienten tala om denne. om dennes teater och verk. inget annat bara det ansiktet och allt vad det innebar multiplicerat i ett dammigt förråd. en kyla omsvepte den unga journalisten.

vad händer om allt likriktas?

något för att motarbeta likriktning skulle kunna vara dikten: en hälsning från brecht får bli min julklapp till bloggen: tidningen, hunden, dialektiken. förströelser

Kaspers fettisdag - Bombina Bombast

året med kaspers fettisdag är över. vi kommer visserligen att spela föreställningen nästa år också men då under andra förutsättningar och jag ville passa på att skriva om det speciella arbete vi har gjort de senaste månaderna. här kommer del ett.

karolina och hennes man kasper

jag och min man stefan stanisic hittade pjäsen under ett försök att avdramatisera en gigantisk projektbidragsansökan som skulle skickas in till stockholms kulturförvaltning. vi hade arbetat med ansökan länge och noggrant med full insikt om att vi inte skulle få den beviljad. projektet hette candide och jag kommer att skriva mer om det projektet här på bloggen. saken var den att större delen vår budget skulle gå till en redan bidragsfinansierad institution: södra teatern. inte en chans att vi skulle få pengar för det men det kändes viktigt att visa framfötterna i en ansökan. stefan och jag tänkte att vi i alla fall kunde skicka in några mindre ansökningar för projekt vi ville göra som faktiskt hade chans att få pengar. mycket kaffe och grävande i arkiven senare höll vi upp en liten klenod mot solljuset: august strindbergs enda kasperspel: kaspers fettisdag. den hade satts upp innan men aldrig med dockor och vi såg vår chans att fördjupa samarbetet med pygméteatern och lära oss dockteknik. dessutom var det och är som bekant fortfarande utropat strindbergsår. vi fick mycket riktigt vår ansökan beviljad och planerade att ha premiär tidig höst.

stödet vi fick var 25 000 kronor och med de pengarna och de framtida biljettintäkterna skulle vi klara av att anställa oss själva som dramaturg och regissör, anställa skådespelare, anställa producent och dessutom tillverka 12 dockor till föreställningen. när romateatern ringde och erbjöd oss båda jobb under sommaren var vi tvungna att välja betalt arbete framför obetalt och premiären sköts upp till december 2012. tur var väl det för hade det inte varit för romateaterns uppsättning av othello så hade vi inte idag arbetat med intelligenta och eminenta ida wallfelt och victor trägårdh. 

del två kommer att handla om hur vi närmade oss texten. 

En kvalitetsblogg om teater

nu börjar jag.