Rapport från scenkonstsamtal på Mejeriet

igår kallade jag till möte. några tappra scenkonstutövare, studenter och tyckare tog sig dit genom lördagkvällens tidiga mörker och snöfall för att sitta i samma rum och prata om lund och teater. såhär i efterhand vill jag presentera några av de frågor som jag kom fram till efter samtalet

det finns en scen i lund som hör till kulturhuset mejeriet. det finns de av er som vet mycket väl vilken scen jag menar men för er andra: mejeriet är främst en väletablerad rockscen med klubbverksamhet, i den stora gamla fabrikslokalen finns det en liten black-box som kallas stallet. ovanpå stallet har månteatern sina kontor (de har en stor scen i centrala lund). stallet står ofta tomt. bombina bombast fick i somras en ödmjuk fråga om vi ville hitta på något i lokalen. vi spelade kaspers fettisdag där och hade välbesökta workshops i stage-fight och commedia dell'arte bland annat. nu, inför vårt 2013, bjöd jag och stefan in alla fria grupper i lund och några aktörer från malmö för att på något sätt positionera oss och spåna idéer inför framtiden. vad kan vi fortsätta göra i stallet? vad kan vi fortsätta göra i lund, en stad som är svårgreppbar publikmässigt? vi ville ha hjälp att lägga en grund, en vokabulär för en programläggning. om man skulle göra ett ordmoln av vad som sades så hade dessa ord varit större än andra:

scenkonst     politik       språk       radikal   traktor   publik     målgrupp       utmana       form       spel       workshop        bjuda in     lund   malmö   akademisk     svårt      teater         normkritisk  

vilka ord ska vi fortsätta bygga på? bombina bombast är inte etablerade i lund och det är redan hård konkurrens om de småpengar som finns att söka. men hård konkurrens är ingen anledning att låta bli att involvera sig och vi har inte speciellt mycket att förlora. vilka frågor skulle jag då ställa till mig själv, idag, en dag efter samtalet?

• vad vill bombina bombast göra i lund?
• vilka kompetenser finns att ta vara på i lund?
• ska man strunta i publiken eller inte?
• hur gör man politisk teater som inte motverkar sitt syfte?

den sista frågan är mer riktad till scenkonsten i allmänhet än just specifikt lundateatern men efter att vi tog diskussionen ut från stallet och med pågatåget tillbaka till hemmet i malmö så var det den frågan som bet sig kvar. efter ett givande möte idag med några danska kollegor som vi ska skapa ett koncept och en föreställning tillsammans med i år så är det två ord jag plockar ut ur ordmolnet ovan: språk och form. vi når så enkelt når varandra via internet och telefon men har svårt att hitta tid och resurser att åka över bron för att arbeta tillsammans. vi tog fasta på den förutsättningen och tänker skapa scenkonst av den. en scenkonst som uppehåller sig vid hur vi skapar genom nya medier och former. hur vi skapar konst. hur vi skapar identitet. hur vi skapar nya verkligheter; snabbt, enkelt, godtyckligt och globalt tack vare teknik. förvänta er att se en work-in-progress på teaterns dag i malmö den 23 mars. förvänta er att vi spelar i lund i vår. på stallet. 

Kaspers fettisdag - Bombina Bombast

Att börja med död och sluta med död.

nu sitter jag på tåget från malmö till stockholm med snöyra utanför fönstret och pepparkakor bredvid kaffekoppen. allt är klappat och klart. jag har idag städat undan hela scenografin från vår scen stallet på mejeriet i lund. lagt ner kasper och karolina i sin låda. en dag om tjugo år kommer vi hitta de där figurerna och då kommer jag se både dem och ida och victor samtidigt. så, prenostalgin till ära: dags för ett långt inlägg om kaspers fettisdag.

kaspers fettisdag handlar om en dockteaterdirektör och hans fru. den handlar inte om en dockteaterdirektör och hennes man. pjäsen börjar med att "direktören" och "frun" stöter ihop på tyska kyrkogården i stockholm. han har precis varit och hämtat ut dockorna från pantlånaren för att påbörja vårens säsong. paret bråkar (en nyckelreplik i konflikten är direktörens "du är alldeles för medgörlig för att vara uppriktig men jag ska sätta dig på prov"), direktören stryper sin fru som säger "ajajaj" och sen försvinner de båda iväg. dockorna, ledda av kasper, börjar leva och sammanlagt tio kasperteaterkaraktärer presenteras. de slåss och reser och slåss och bråkar med döden och slåss tills polisen kommer. när direktören och frun kommer tillbaka. de välkomnar publiken till årets premiär.

vid våra första läsningar var det den inledande scenen som vi mest fastnade vid. partiet med dockorna har ett väldigt högt tempo och snabba fokusbyten utan någon egentlig röd tråd men de partierna tänkte vi att vi kunde förstå just genom tempot och den lekfulla musikaliteten i dem. inledningen och slutet däremot. en maktfullkomlig man och hans fyllo till fru. båda fattiga kulturarbetare. schabloner men samtidigt karaktärer som är lätta att hitta idag på gator och torg. det var de här två karaktärerna vi stannade vid och som vi utvecklade. ida och victor arbetade med texten som två sorgliga figurer, märkta av våld och alkohol. i början var de hemlösa och flyttade runt precis som vi själva gjorde vid den här tidpunkten. ursprungstanken var att behålla de två människorna på scen när dockorna vaknade. i vår version skulle de inte leva ett magiskt toy-story-liv utan istället vara verktyg för paret att närma sig varandra. genom dockorna skulle de kunna berätta för varandra om drömmar, resor, barnen (som när vi pratade om dem var döda eller omhändertagna av socialen) och döden. läsningen kändes helt vattentät på tankestadiet. men så gick vi ut på golvet. första scenen stampade vi oss igenom på många olika sätt. vi testade olika metanivåer och ibland dog frun redan i början. ibland var det två karaktärer som hette ida och victor som var skådespelare och inte alls ville redovisa den hemska strypscenen. skulle vi göra komedi av det? men den var ju inte rolig egentligen. inte idag. skulle vi göra den hemsk på riktigt? men vill vi verkligen börja föreställningen med ett strypmord? om dockorna representerade fantasin hur spelar man då fantasilöshet? ett omöjligt negativ. så fort vi trodde att vi hade en lösning gick den inte att applicera på slutet.

de var alltid både dockorna och människorna på samma gång.

dockpartierna rusade vi igenom med lätthet. de hade så tydliga tekniska ramar att alla lösningar bara handlade om tempo, markeringar mellan de olika världarna de reser igenom och om hur ida och victor mer och mer kom in i en egen teknik för att få dockorna att leva.

i slutändan struntade vi i slutet och skrev vårt eget. början blev en norénsk (se föregående inlägg) liten inblick i ett dysfunktionellt förhållande och dockpartierna blev kanske parets kanalisering av känslor, kanske deras liv som passerar revy, kanske det sätt på vilket man försöker undvika att uppehålla sig vid något i ett förhållande som inte fungerar. framåt. framåt. stanna inte för då ser vi hur dåligt vi mår. vi hade vår egen logik i pjäsen, våra egna tankar om vad dockorna betydde. i slutändan var det hur publiken tolkade dockorna som var det intressanta. vi har fått väldigt många tvärsäkra svar när vi har frågat.

en sak är säker: vi kunde inte avsluta föreställningen så som strindberg avslutade pjäsen: med en början och en inbjudan. våldet och maktutnyttjandet kunde liksom inte fortsätta i vår värld. det var tvunget att få ett slut om än ett abrupt.

Kaspers fettisdag - Bombina Bombast

året med kaspers fettisdag är över. vi kommer visserligen att spela föreställningen nästa år också men då under andra förutsättningar och jag ville passa på att skriva om det speciella arbete vi har gjort de senaste månaderna. här kommer del ett.

karolina och hennes man kasper

jag och min man stefan stanisic hittade pjäsen under ett försök att avdramatisera en gigantisk projektbidragsansökan som skulle skickas in till stockholms kulturförvaltning. vi hade arbetat med ansökan länge och noggrant med full insikt om att vi inte skulle få den beviljad. projektet hette candide och jag kommer att skriva mer om det projektet här på bloggen. saken var den att större delen vår budget skulle gå till en redan bidragsfinansierad institution: södra teatern. inte en chans att vi skulle få pengar för det men det kändes viktigt att visa framfötterna i en ansökan. stefan och jag tänkte att vi i alla fall kunde skicka in några mindre ansökningar för projekt vi ville göra som faktiskt hade chans att få pengar. mycket kaffe och grävande i arkiven senare höll vi upp en liten klenod mot solljuset: august strindbergs enda kasperspel: kaspers fettisdag. den hade satts upp innan men aldrig med dockor och vi såg vår chans att fördjupa samarbetet med pygméteatern och lära oss dockteknik. dessutom var det och är som bekant fortfarande utropat strindbergsår. vi fick mycket riktigt vår ansökan beviljad och planerade att ha premiär tidig höst.

stödet vi fick var 25 000 kronor och med de pengarna och de framtida biljettintäkterna skulle vi klara av att anställa oss själva som dramaturg och regissör, anställa skådespelare, anställa producent och dessutom tillverka 12 dockor till föreställningen. när romateatern ringde och erbjöd oss båda jobb under sommaren var vi tvungna att välja betalt arbete framför obetalt och premiären sköts upp till december 2012. tur var väl det för hade det inte varit för romateaterns uppsättning av othello så hade vi inte idag arbetat med intelligenta och eminenta ida wallfelt och victor trägårdh. 

del två kommer att handla om hur vi närmade oss texten.