söndag 23 december 2012

Kaspers fettisdag - Bombina Bombast

Att börja med död och sluta med död.

nu sitter jag på tåget från malmö till stockholm med snöyra utanför fönstret och pepparkakor bredvid kaffekoppen. allt är klappat och klart. jag har idag städat undan hela scenografin från vår scen stallet på mejeriet i lund. lagt ner kasper och karolina i sin låda. en dag om tjugo år kommer vi hitta de där figurerna och då kommer jag se både dem och ida och victor samtidigt. så, prenostalgin till ära: dags för ett långt inlägg om kaspers fettisdag.

kaspers fettisdag handlar om en dockteaterdirektör och hans fru. den handlar inte om en dockteaterdirektör och hennes man. pjäsen börjar med att "direktören" och "frun" stöter ihop på tyska kyrkogården i stockholm. han har precis varit och hämtat ut dockorna från pantlånaren för att påbörja vårens säsong. paret bråkar (en nyckelreplik i konflikten är direktörens "du är alldeles för medgörlig för att vara uppriktig men jag ska sätta dig på prov"), direktören stryper sin fru som säger "ajajaj" och sen försvinner de båda iväg. dockorna, ledda av kasper, börjar leva och sammanlagt tio kasperteaterkaraktärer presenteras. de slåss och reser och slåss och bråkar med döden och slåss tills polisen kommer. när direktören och frun kommer tillbaka. de välkomnar publiken till årets premiär.

vid våra första läsningar var det den inledande scenen som vi mest fastnade vid. partiet med dockorna har ett väldigt högt tempo och snabba fokusbyten utan någon egentlig röd tråd men de partierna tänkte vi att vi kunde förstå just genom tempot och den lekfulla musikaliteten i dem. inledningen och slutet däremot. en maktfullkomlig man och hans fyllo till fru. båda fattiga kulturarbetare. schabloner men samtidigt karaktärer som är lätta att hitta idag på gator och torg. det var de här två karaktärerna vi stannade vid och som vi utvecklade. ida och victor arbetade med texten som två sorgliga figurer, märkta av våld och alkohol. i början var de hemlösa och flyttade runt precis som vi själva gjorde vid den här tidpunkten. ursprungstanken var att behålla de två människorna på scen när dockorna vaknade. i vår version skulle de inte leva ett magiskt toy-story-liv utan istället vara verktyg för paret att närma sig varandra. genom dockorna skulle de kunna berätta för varandra om drömmar, resor, barnen (som när vi pratade om dem var döda eller omhändertagna av socialen) och döden. läsningen kändes helt vattentät på tankestadiet. men så gick vi ut på golvet. första scenen stampade vi oss igenom på många olika sätt. vi testade olika metanivåer och ibland dog frun redan i början. ibland var det två karaktärer som hette ida och victor som var skådespelare och inte alls ville redovisa den hemska strypscenen. skulle vi göra komedi av det? men den var ju inte rolig egentligen. inte idag. skulle vi göra den hemsk på riktigt? men vill vi verkligen börja föreställningen med ett strypmord? om dockorna representerade fantasin hur spelar man då fantasilöshet? ett omöjligt negativ. så fort vi trodde att vi hade en lösning gick den inte att applicera på slutet.

de var alltid både dockorna och människorna på samma gång.

dockpartierna rusade vi igenom med lätthet. de hade så tydliga tekniska ramar att alla lösningar bara handlade om tempo, markeringar mellan de olika världarna de reser igenom och om hur ida och victor mer och mer kom in i en egen teknik för att få dockorna att leva.

i slutändan struntade vi i slutet och skrev vårt eget. början blev en norénsk (se föregående inlägg) liten inblick i ett dysfunktionellt förhållande och dockpartierna blev kanske parets kanalisering av känslor, kanske deras liv som passerar revy, kanske det sätt på vilket man försöker undvika att uppehålla sig vid något i ett förhållande som inte fungerar. framåt. framåt. stanna inte för då ser vi hur dåligt vi mår. vi hade vår egen logik i pjäsen, våra egna tankar om vad dockorna betydde. i slutändan var det hur publiken tolkade dockorna som var det intressanta. vi har fått väldigt många tvärsäkra svar när vi har frågat.

en sak är säker: vi kunde inte avsluta föreställningen så som strindberg avslutade pjäsen: med en början och en inbjudan. våldet och maktutnyttjandet kunde liksom inte fortsätta i vår värld. det var tvunget att få ett slut om än ett abrupt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar