Rapport från scenkonstsamtal på Mejeriet

igår kallade jag till möte. några tappra scenkonstutövare, studenter och tyckare tog sig dit genom lördagkvällens tidiga mörker och snöfall för att sitta i samma rum och prata om lund och teater. såhär i efterhand vill jag presentera några av de frågor som jag kom fram till efter samtalet

det finns en scen i lund som hör till kulturhuset mejeriet. det finns de av er som vet mycket väl vilken scen jag menar men för er andra: mejeriet är främst en väletablerad rockscen med klubbverksamhet, i den stora gamla fabrikslokalen finns det en liten black-box som kallas stallet. ovanpå stallet har månteatern sina kontor (de har en stor scen i centrala lund). stallet står ofta tomt. bombina bombast fick i somras en ödmjuk fråga om vi ville hitta på något i lokalen. vi spelade kaspers fettisdag där och hade välbesökta workshops i stage-fight och commedia dell'arte bland annat. nu, inför vårt 2013, bjöd jag och stefan in alla fria grupper i lund och några aktörer från malmö för att på något sätt positionera oss och spåna idéer inför framtiden. vad kan vi fortsätta göra i stallet? vad kan vi fortsätta göra i lund, en stad som är svårgreppbar publikmässigt? vi ville ha hjälp att lägga en grund, en vokabulär för en programläggning. om man skulle göra ett ordmoln av vad som sades så hade dessa ord varit större än andra:

scenkonst     politik       språk       radikal   traktor   publik     målgrupp       utmana       form       spel       workshop        bjuda in     lund   malmö   akademisk     svårt      teater         normkritisk  

vilka ord ska vi fortsätta bygga på? bombina bombast är inte etablerade i lund och det är redan hård konkurrens om de småpengar som finns att söka. men hård konkurrens är ingen anledning att låta bli att involvera sig och vi har inte speciellt mycket att förlora. vilka frågor skulle jag då ställa till mig själv, idag, en dag efter samtalet?

• vad vill bombina bombast göra i lund?
• vilka kompetenser finns att ta vara på i lund?
• ska man strunta i publiken eller inte?
• hur gör man politisk teater som inte motverkar sitt syfte?

den sista frågan är mer riktad till scenkonsten i allmänhet än just specifikt lundateatern men efter att vi tog diskussionen ut från stallet och med pågatåget tillbaka till hemmet i malmö så var det den frågan som bet sig kvar. efter ett givande möte idag med några danska kollegor som vi ska skapa ett koncept och en föreställning tillsammans med i år så är det två ord jag plockar ut ur ordmolnet ovan: språk och form. vi når så enkelt når varandra via internet och telefon men har svårt att hitta tid och resurser att åka över bron för att arbeta tillsammans. vi tog fasta på den förutsättningen och tänker skapa scenkonst av den. en scenkonst som uppehåller sig vid hur vi skapar genom nya medier och former. hur vi skapar konst. hur vi skapar identitet. hur vi skapar nya verkligheter; snabbt, enkelt, godtyckligt och globalt tack vare teknik. förvänta er att se en work-in-progress på teaterns dag i malmö den 23 mars. förvänta er att vi spelar i lund i vår. på stallet. 

Krönika - om verklighet på scen

In Real Time - Brokentalkers
Stillheten - Stockholms stadsteater

jag bor som bekant i malmö men är ändå väldigt stockholmscentrerad. jag har arbetat på stockholms stadsteater som ansvarig för pausserveringen vid de olika scenerna i nästan fyra år. trots att det var över ett år sedan jag slutade där och ett halvår sen jag ändrade hemort så säger jag fortfarande “stadsteatern” när jag menar stockholms stadsteater till många malmöbors och mitt eget förtret. vad jag vill säga med detta är att den foajé som delas av stockholms stadsteaters lilla scen och klarascen var som ett andra hem för mig: min egen stadsteater. gränsen mellan utanför och innanför teatersalongen var minimal. som en tröskel mellan två rum i mitt eget hem.

jag vill beskriva två upplevelser jag haft på lilla scenen respektive klarascenen. upplevelser som gjorde någonting med mig som publik på ett sätt som stack ut ur min övriga masskonsumtion av scenkonst just då. den ena teaterhändelsen var ett gästspel från irland. det var kompaniet brokentalkers föreställning in real time och den spelades bara två gånger. en skådespelare på scen (kvällen jag var där: hannes meidal, andra kvällen: michael jonsson) och med via länk från sitt vardagsrum i dublin var jessica kennedy från brokentalkers. den andra föreställningen var eirik stubøs uppsättning av lars noréns stillheten. jag såg båda föreställningarna tätt inpå varandra i maj 2011. jag minns att det var iskallt ute.

i in real time förhöll vi oss (publiken, skådespelaren hannes meidal och jessica kennedy) till varandra som i ett långdistansförhållande - bara nåbara för varandra med hjälp av bilder, ljud och internetuppkoppling. jag och hannes hörde hennes berättelse samtidigt för första gången. hon försökte hitta sätt att komma oss närmre: mig, hannes och den knappt halvfulla salongen; vi var så långt därifrån. 

hur hanterar man en fysisk frånvaro? frågan ställdes i historien hon berättade: en enkel berättelse om ett förhållande hon haft som tagit slut. hon hade svårt att släppa taget om relationen och lider av den andres fysiska frånvaro. historien om deras kärlek gestaltades för oss på scen av hannes. han fick instruktioner från dublin för att kunna framföra små, delikata scener om möten, nyförälskelse, besvikelse, försök, dans och om närvaro. med hjälp av text på utplacerade manussidor, videokameror, skärmar och med hjälp av frivilliga från publiken som fick ta på sig masker med jessicas ansikte på. hannes meidal berättar i ett pressutskick inför in real time: 

“i det här projektet har jag ingen bild av vad som väntar mig eller vad som förväntas av mig. när jag ställer mig på scen vet jag precis lika lite som publiken i salongen.”

föreställningens slut var den starkaste bilden av alla. en ung kvinna ur publiken får gå upp på scenen. jessica instruerar henne att leta reda på en kontakt som sitter i ett urtag. 

jessica kennedy från kompaniet brokentalkers

hold the plug

sa hon, 

when you pull it out i will disappear and our time together is over.

i will keep on talking and you decide when it’s time

scenkonsten fullkomligt i händerna på publiken. eller: hon blev själv publik inför sitt eget slut. både på riktigt och i berättelsen. och vi blev medbrottslingar i hennes historia om frånvaro bara genom att vara fysiskt frånvarande. den tyska teaterforskaren erica fischer-lichte skriver om hur skådespelarens verkliga kropp på scenen lägger grunden för sättet att uppfatta den på. skådespelarens fiktionella kropp, den i berättelsen, lägger grunden för ett annat. så fort det ena kontraktet brister blir det andra dominant. åskådaren håller alltid fast vid den dominanta ordningen (erica fischer-lichte: reality and fiction in contemporary theatre 2008). det här skiftet mellan verklighet och fiktion osäkrar fiktionens kontrakt såväl som verklighetens kontrakt. när man som åskådare utsätts för det här skiftet upprepade gånger i en föreställning hamnar man i ett “liminalt rum” (en term fischer-lichte har lånat från antropologen victor turner). både i stillheten och in real time hamnade både åskådare och skådespelare i det rummet av osäkerhet. i stillheten var det en annan teknisk detalj som stod för det här skiftet: alla skådespelare bar myggor som förstärkte deras röster. resultatet blev filmiskt och avskalat med ett minimalistiskt skådespeleri av katarina ewerlöf, michael jonsson (även här), magnus krepper, sten ljunggren och maria salomaa i en natten är dagens mor/kaos är granne med gud - historia. karaktärerna i pjäsen lyssnade inte på varandra och de verkliga människorna på scen lyssnade bara på varandra i andra hand - genom högtalarna. 

jag var rädd när jag gick hem den kvällen. rädd för att om något skulle hända så skulle ingen höra mig skrika. ingen skulle lyssna för i det rum jag precis befunnit mig i så lyssnade människorna bara på sina egna röster (att jag drömde mardrömmar om att magnus krepper överföll mig med ett baseballträ tre nätter i rad efter det är ett exempel på hur mycket det påverkade min egen verklighet). skådespelarna i stillheten hörde själva sina förstärkta röster, de blev sin egen främsta publik. samma sak i fallet brokentalkers. både jessica kennedy i sitt vardagsrum i dublin och hannes meidal och vi i publiken hamnade i ett gemensamt rum där vi utförde berättelsen tillsammans.

de bitande majdagarna följde teaterrummet med mig ut i verkligheten och in i mina verkliga rum. 

jag befinner mig fortfarande i något liminalt. 

det är min nuvarande verklighet.

Krönika - Genuspekfinger

när klockan är såhär mycket har jag en tendens att gråta över att jag inte kan ändra på en orättvis värld. det bottnar i den frustration som kommer av att jag är för trött och problemet är för stort. men jag måste skriva det här: det finns ett problem med mitt inlägg om den stora scenen. så problematiskt att jag inte kan gå och lägga mig innan jag lagt om kursen efter mitt eget barska pekfinger. jag skrev i inlägget att pia johansson och helena bergström inte hanterar det stora formatet men att alexander mørk-eidem är mästare på det. hej och hå vad kan det bero på? vad jag egentligen borde ha gjort är att ha gjort en poäng av precis det jag tillbringat hela förra året med att göra en poäng av: att det stora formatet kräver övning och att det likförbannat inte ges många chanser för regissörer att arbeta med det och framförallt inte att misslyckas med det. "vem får lov att göra det?" frågade vi under hela candideprojektet och det frågar jag fortfarande: vem får tillträde? med vilka förutsättningar? alexander m-ø har ju fått göra massvis med saker på stora scener med hjälp av texter som ofta från början är skrivna för stora ensembler och stora scener (är dem inte det har han själv bearbetat om och han är, som sagt, bevandrad vid det här laget). det är enklare för män att misslyckas. enklare för manliga regissörer att få tillträde. teaterbranchen är skev för att inte tala om filmregin. av de 22 svenska storfilmer som hade premiär nu i höstas hade tre stycken en eller flera kvinnliga regissörer. tre! förra årets cannesfestival presenterade inte en enda kvinna i tävlingsserien. inte en enda kvinnlig regissör tävlade om 2012 års guldpalm. inte en enda! däremot fick 23 män slåss om blingblinglövet. är kvinnor så dåliga på att göra storfilm eller kan det möjligtvis vara så att vi har svårare att få tillträde och sämre förutsättningar? samma gäller för den stora teaterscenen. nu när jag sitter jag här och letar statistik blir jag bara argare och argare. johansson och bergström regisserar inte bara sina första uppsättningar på en stor scen, de regisserar båda sina första uppsättningar någonsin. vem får lov? på vilka premisser? suzanne osten har betytt mer för mig i mitt eget utövande än vad alexander mørk har gjort. än vad någon annan enskild regissör har gjort. jenny andreasson, farnaz arbabi, anna novovic, eva dahlman, ellen lamm, katrine wiedemann och den briljanta mellika melouani melani är bara en trött hjärnas toppskikt av teaterregissörer som har fått tillträde och tillräckliga förutsättningar för att nå till mitt luddiga medvetna. ni är grymma. fortsätt. det kommer jag göra. men först ska jag gå och lägga mig. 

Weaving Politics - Symposium på Dansens hus

Vävandets politik och budgetstup

det första jag väljer att skriva om 2013 är förra året. några veckor efter tredagarssymposiet weaving politics på dansens hus i stockholm 14-16/12 kommer min rapport därifrån. det som var en rafflande avslutning på det nu avslutade scenkonståret tycker jag kan bli en stark ingång till det påbörjade.

under symposiets tre dagar plaskade jag omkring bland koreografer, filosofer, lingvistiker och andra forskare som av koreografen crisina caprioli plockats ihop för att under en helg med hög densitet diskutera koreografi och mänskliga rättigheter. julia kristeva, peggy phelan och william forsythe med sitt forsythe company med flera, med flera, var där under programförklaringen: “weaving politics addresses choreography as a weaving labor of politics. and by a cobweb of specific languages and disenchanted knowledge engages in a scrutiny of the notions and practices of human rights, and violence.”  jag har själv gått en kort masterkurs för cristina caprioli på dans- och cirkushögskolan 2012. den hette koreografi ur språkliga/semiotiska perspektiv och weaving politics var den kursens litteraturlista fast av kött och blod och puls.

“violance” andré lepecki, professor i performance studies på nyu: hans föreläsning hade den komplexa titeln "from (choreo)policed circulation to (choreo)political intensification: dance as critique of freedom (or: the task of the dancer)" och handlade om bland annat just iscensättandet av ideologi som verkligt våld på kroppar. denna gång var det i samhället i stort inte bara på scen. vad en klassisk koreografisk tradition strävar efter är att reproducera kroppar med idealet “du ser ut som jag och det är en bra sak”. lepecki kallade detta för microfascismer. att röra sig fritt är att röra sig politiskt, hävdade lepecki. att röra sig fritt är att röra sig dialektiskt, skulle brecht ha sagt säger jag. vidare talade lepecki om choreopolicing: om att reglera kroppars rörelser i det offentliga. talande exempel var bilder på demonstrationer vid tahrirtorget, puerta del sol och arnoustorget i syrien med många fler, många fler, många fler. gemensamt för alla dessa bilder var hur polispersoner markerade hur och var de demonstrerande fick röra sig. de koreograferade tyckandet på gator och torg.

“specific languages” julia kristevas språk stack ut i sammanhanget med sin psykoanalytiska terminologi bland alla strukturalistdyrkare. peggy phelan däremot talade ett teoretiskt men klart och personligt språk i sitt föredrag om samuel beckett som koreograf under rubriken "the choreography of samuel beckett: the violence of gesture, the endurance of logos". trots att beckett konsekvent aldrig tog politisk ställning i det han skrev och publicerade så fick vi många exempel på hur han genom att beskriva hur kroppar rör sig i sina dramer gav uttryck för ideologikritik. phelan fick cristina caprioli att fälla en tår vid sidan av scenen, jag såg det nog.

“disenchanted knowledge” irit rogoff var en för mig ny bekantskap och förälskelse. hon är professor i visual cultures på goldsmiths i london och kallade sitt framförande "pantheon of disenchantment". hon beskrev hur “we need to inhabit rather than extract knowledge from encounters with texts, lived conditions, creative practices” och talade om criticality snarare än criticism i konstnärlig praxis, ett bereppsskifte som är svåröversatt till svenska men borde översättas. hon talade om vikten av att se regimerna vi arbetar genom och i, att se strukturer men inte för att lämna dem bakom oss utan för att genomleva dess svårigheter. låta oss falla ner för stupet.

"notions" slavoj žižek, som skulle ha avslutat symposiet fick förhinder och ersattes ganska tätt inpå startskottet av röstkonstnären diamanda galás. hon var alltså den som avslutade de tre dagarna och det gjorde hon med en poetisk föreläsning om sitt konstnärsskap. när moderatorn tog sig upp på scenen för att ställa frågor till galás verkade han märkbart tagen. efter att ha ställt teoretiska uppföljningsfrågor till teoretiker tre dagar i rad var han nu en teoretiker i förhållande till en konstnär.

-jag vet inte vad jag ska fråga, sa han, vad du sa talade för sig självt.