Krönika - Brecht och schackspel

Walter Benjamins bok Understanding Brecht. Ja, det skulle vi väl alla vilja göra. Inför en uppsats på Teaterns teori och praktik funderade jag på teatergubben och samhället.

En situation då Bertolt Brecht och Benjamin spelat schack och Brecht klagat på spelets uppbyggnad. Han vill utveckla ett nytt spel där pjäsernas funktioner ändras efter ett tag: "This way the game doesn't develop, it stays the same for too long." (Benjamin 1998:108). Det är egentligen det enda man behöver veta om Brecht. Så mycket strävade han efter förändring runt omkring sig att han inte nöjde sig med att ändra skådespelarstilen, han ville till och med ändra på schackpjäsernas spelstil.

Jag sitter på tåget från Malmö till Stockholm. Det är försenat och snöblandat regn smaskar mot glasrutorna. Jag kryper upp i sätet, lutar mig mot min resekamrat och bäddar ner mig i Brechts dagböcker. Axeln jag lutar mig mot rycker till. Anledningen är en ny partipolitisk opinionsmätning som placerar Sverigedemokraterna som otvivelaktigt Sveriges tredje största parti. Större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans. Staplarna i mätningen är som en växande skugga och Brechts ord från 23.4.1939 tycks reagera på min samtid lika mycket som på hans egen: “Resa till Stockholm, på grund av krigsfaran.” (Brecht 2002:21). Inte för att det finns en överhängande krigsfara i Sverige men när mörkret faller utanför vagnarna så tänker jag ändå “tänk om” och “vad skulle jag då göra?”

Brecht var sexton när första världskriget bröt ut. Han började skriva under det kriget. Artiklar i tidningar och så småningom dramer. Krigets sista år skrev han sin första pjäs Baal och som tjugofyraåring fick han det prestigefyllda tyska Kleistpriset för sina första tre pjäser. Brecht skrev för film, provade på att regissera och 1924 kom han till Berlin och Max Reinhardts Deutsches Theater som dramaturgassistent. Brecht utvecklade hela tiden sitt arbetssätt och arbetade bland annat under Erwin Piscator i kollektiva processer för att komma fram till slutgiltiga föreställningar. Under nästa krigsår befinner sig Brecht på resande fot. Tjeckien, Frankrike, Danmark, Sverige, Finland, USA. “Kriget har en märkligt episk karaktär: det undervisar mänskligheten om sig själv, håller en föreläsningsserie eller läser en text till vilken kanonmuller och bombnedslag bara utgör ackompanjemanger.” (Brecht 2002:25) Efter kriget kommer Brecht tillbaka till Berlin och sitt kompani Berliner Ensemble. Bertolt Brecht dog av en hjärtattack 58 år gammal år 1956. Hans dåvarande hustru Helene Weigel fortsatte driva Berliner Ensemble till sin död 1971 och kompaniet turnerade ihärdigt med Brechts pjäser i efterkrigseuropa.

Från efterkrigseuropa till perrongen på Stockholms central 2013. Om Sverigedemokraterna vinner stort i valet nästa år, vad skulle jag göra då? Resa härifrån, ta tåget bort. Skriva en pjäs. Ändra på reglerna för schack.

Flygande holländare - Helsingborgs stadsteater

Lustmord på havbottnen.

charlotte engelkes tar sig an wagner, igen.

bo g andersson och dan kandell är två gråhåriga äldre skådespelare. i andra akten av flygande holländare på helsingborgs stadsteater står de i vita tyllklänningar och tittar tillsammans mot horisonten efter sina älskade som är ute på de sju haven. "han är rödhårig" säger en, "min med!", säger den andra. "han är dansk" säger en. "min med" säger den andra. de är senta, kvinnan i wagners den flygande holländaren som charlotte engelkes gör lustmord på här på lillan, teaterns lilla scen. liten är också publiken när vi är där med teaterhögskoleklassen. det blir en intim stämning som bara ökar på den känsla av kabaré och osammanhängande revy vi serveras.

wagners flygande holländare är en kapten som blivit fördömd att segla föralltid. endast en gång vart sjunde år får han gå iland. förbannelsen bryts om han då hittar en kvinna vars kärlek till honom är hängiven nog. senta är den kvinnan. hon hoppar från en klippa ner i havet för att bevisa sin självuppoffring. slut. det är en skrattretande skröplig saga. engelkes tar strypgrepp på ordet lidande och tanken om den väntande kvinnan. första akten utspelar sig på skeppet. hela ensemblen spelar kaptenen på olika sätt och blandar dokumentärt material med lyckoforskning och potatisskal. det tappar något i tempo, i riktning, i intresse. kanske på grund av den småskaliga publiken. kanske på grund av att jag inte är intresserad av lidandet som aldrig tar slut.
- är det någon som har varit lycklig nyligen? frågar skådespelarna publiken. några har.
- är det någon som har ett långt och lyckligt förhållande? frågar de. ingen svarar. själv har jag ett lyckligt förhållande men inte är det långt, än. bredvid mig och min s sitter ett gråhårigt gammalt par där kvinnan sticker armbågen i sidan på sin man och säger besviken
- varför svarade du inte ja? tydligen så kunde hon inte svara ja på frågan själv.

andra akten är vit mot den förstas svarta. andra akten är kvinnornas och strandens mot den förstas sjömanliga skepp. när andersson och kandell spelar trängtande kvinnor så fängslade det mig inte för att de problematiserade wagners könsroller med cross-dressing. det fängslade mig för att de själva såg förvånade ut. precis som jag föreställde mig mannen bredvid mig skulle ha sett ut om någon satte en fluffig klänning på honom och lade rouge på hans kinder.

i engelkes slutscen dras hela publiken ner under vattenytan när senta hoppar. ett stort segel dras plötsligt över våra huvuden och täcker scenen och salongen. jag drar efter andan. därnere är ljuset grumligt och sipprande. allt rör sig långsamt och där, på havsbottnen, dansar paret tillsammans. den flygande holländarens lidande försvinner när senta dör men för någon som byggt sin självbild på sina plågor - finns det något kvar? ensemblen svarar med att blåsa såpbubblor och sjunga en sång.

Döden - Skogen

jag skriver det här inlägget en vecka efter att jag dog. jag dog hos skogen, masthugget, göteborg.

dagarna innan jag dog var så fullspäckade av intryck. scenkonst. film. solsken. vänner. när tiden närmade sig för skogens föreställning döden var jag trött. snurrig. mör i kroppen. jag ville egentligen bara ta ett bad. blunda lite grand. koncentrera mig mig på en sak i taget typ värme. typ vitt. typ vatten. inget mer, tack.

jag hade fått en egen starttid: 17.35. jag hade fått ett förberedande samtal. jag skulle på min utsatta tid befinna mig vid en röd dörr. s hade fått en tid en halvtimme innan mig så gick runt kvarteren i området några gånger och försökte tömma huvudet en aning. sen gick jag dit. dörren glider upp. där står min ledsagare. in genom dörren, varsamt ledd. upp för vindlande betongramper. nästa dörr. instruktioner i öronen. rum efter rum av isolerade intryck. mjukt och svart. skakande och grått. ta av dig skorna. vita dörrar och enkla val. ingen fara. en hand i min. ett kallt rum med frågor. ett varmt rum innan slutet. 

efter att ha blivit placerad på en brits, inlindad och insmord fick jag ligga bland droppande ljud: varken nära eller långt bort. sen var det över. jag hade upplevt föreställningen döden. föreställning är ett bra ord. ett bra ord för att beskriva den behandling jag fick genomgå. i all enkelhet: såhär föreställer vi oss döden. kom, följ med: typ kyla. typ värme. typ en hand i din. inget mer.

en av dörrarna till döden. foto: johan rödström

Utopia 2012 - Backa teater

Ou-topos betyder ingenstans.
Eu-topos betyder en god plats.

göteborg log mot oss. efter en tidig tågresa från malmö steg vi på lördagsmorgonen ut under en klarblå himmel och strålande sol. vandrade omvägar och kringvägar för att hitta upp till vårt natthärbärge och fantastiska frida sandströms välkomnande famn. lediga, tid att gå vilse nedanför masthuggsterassen och tid för en fullkomlig, ångande soppa med nybakat bröd på hagabion. vi fick till och med en dubbel espresso på maten utan kostnad - för att vi var värda det. väldigt-viktig-person-pass och en överdos kortfilmer senare ramlar vi ut i en leende hamnstad. isen spricker upp vid bryggan där vi väntar på älvsnabben och havet ser ut som olja därunder. då har vi inte ens kommit fram dit vi siktade när vi bokade resan: backa teater och föreställningen utopia 2012. 

njutning och en kort vardagsflykt. mattias andersson/ulla kassius och en resolut ensemble har gjort en föreställning om droger. baserad till stor del på dokumentärt material (som han filtrerar till ett manus, andersson) och till viss del på en fiktiv reseskildring från 1516: thomas mores utopia. om ön utopia där utopierna bor. utopiernas samhälle är ett jämlikt, fredligt och perfekt kollektiv. more beskriver en annan värld, en möjlig bättre värld i en tid när europeiska sjöfarare upptäckte andra kontinenter och andra folkslag och andra sätt att leva. europeerna upptäckte råvaror som de aldrig kunnat drömma om effekterna av: kokablad, opiumvallmo, sockerrör. varorna såldes med stora ekonomiska vinster. de efterföljande århundradena skickas soldater välden över för att gå i strid över ägande och tro. krigen river fortfarande upp den färska världskartan längs gränser. narkotikan hjälper soldater att fly sin verklighet vid fronten. 

från utopia 2012. foto ola kjelbye.

det dokumentära material andersson arbetat utifrån i utopia 2012 är intervjuer med ungdomar om droger. undgomar i områdena kring teatern. ensemblen turas om att gestalta och problematisera berättelserna och väva in dem i sina egna erfarenheter av droger, alkohol och psykofarmaka. de går in i roller och flätar samman berättelser om missbruk, personalfester och våld med vackra upplevelser av inspiration, gemenskap och vägar bort från ångest. första akten i ett luftigt scenrum: loger längs väggarna och musiker som smyger omring i skuggorna därbakom. det regnar ofta och mycket i bakgrundens fönsterglasskärm. jag gråter. när hon berättar om antidepressiva och hur tabletterna kanske hjälper, kanske inte och folket runt omkring manar på. prata högre, vi hör inte! ta bort handen från munnen!  flera gånger gråter jag. när ensemblen efter att ha släpat runt på sina egna kroppar eller andras i form av svarta tunga dockor släpper taget om dem. släpper de lealösa på scengolvet och släpper allt annat bakom den regnande skärmen. när det slutar regna och jag plötsligt ser genom fönsterglasen. ser rummet bakom skärmen lysas upp och akten sluta med befriande påtänd dans på en plats jag inte når.

andra akten sitter vi i cirklar istället. gradängerna är borttagna, logerna likaså. publiken ordnas i fem stora slutna anonyma samtal. en skådespelare reser sig upp från sin stol i ringen och går fram till en returpapperkartong i mitten. simultant i varje ring tar skådespelare upp ett vittnesmål ur papperssorteringen. läser. högt. skickar orden mellan varandra. hela salen en multiplicerad domstol. han misshandlade henne. hans pappa dog av långvarigt heroinmissbruk. nej, så var det inte. du ljuger. vi drar bort stolarna från det enorma golvet. nu sitter vi alla runt omkring ett öppet golv, tätt intill väggarna. någon tar en gatsten i handen, väger den i handflatan och kravaller rusar längs min ryggrad. men istället för att kasta så lägger armen stenen i mitten av rummet. en annan lägger en invid. flera bygger på. musikerna som vandrat runt i skuggorna tar sig fram och hjälper till att bygga med musik. en kärra rullas fram. vi får alla hjälpa till. vi bygger nytt. det är ett så befriande ocyniskt slut. framåtblickande, hoppfullt, belysande och abstrakt på samma gång. 

professor jill dolan beskriver det jag vill nå så mycket bättre än jag kan, trots att hon inte var där med mig, i utopia in performance: finding hope at the theater gör hon teatern till a place where people come together, embodied and passionate, to share experiences of meaning making and imagination that can describe or capture fleeting intimations of a better world och a way to reinvest our energies in a different future, one full of hope and reanimated by a new, more radical humanism. 

efter föreställningen var jag direkt hög på teatern som medel för samhälsförändring. hög på tron på människan. 
det skulle vara njutning och en kort vardagsflykt men den korta vardagsflykten blev ett trappsteg närmare den vardag jag vill leva i. göteborg log mot oss och släppte in oss i framtiden.

framtiden: ingenstans, en god plats.

Beauty of Accident - Quarto

En sen onsdagskväll i januari blev min vän A överfallen och rånad i sin egen gatuport vid Möllevångstorget i Malmö. Tre män slog ner honom och tog hans telefon, plånbok och plockade ut hans bankkort. Under det att en av förövarna sprang till närmaste bankomat för att ta ut alla min väns pengar, förde de två andra ned honom i hans egen tvättstuga och inväntade resultat.Hade A hade gett dem rätt kod?

Besvikna över upptäckten att de hade valt en student som offer och att han dessutom precis hade betalat hyran, frågade de ut honom om var han bodde, vad han hade av värde i sin lägenhet och upprepade hot om att ta hans liv om han ljög eller gjorde något motstånd. Koden hade stämt och efter tjugo minuter var kontot länsat. Tjugo långa minuter innan de gav sig av och lämnade honom på kakelgolvet.

A lånade en telefon av grannen. Ringde mig och S, ringde polisen. Tio minuter senare satt vi med när A gav sitt vittnesmål till tjänstemännen. Skakad, skadad, men samlad. Trött. De två poliserna skrev ner vad han sa. Om och om igen, noggrant och in i minsta möjliga detalj, fick han berätta vad han sett och känt. Om hur förövarna hade småpratat civiliserat när de väntade tillsammans i källaren. Hur de hade ställt artiga frågor till honom om livet och flickvännen, men hur han aldrig, aldrig, fick lyfta på huvudet. Aldrig fick se deras ansikten.

Poliserna skrev ner. A:s berättelse blev till små figurer och slängar på deras vita block. Små mörka streck att överföra till en rapport och jämföra med andra mörka penndrag, från andra tillfällen, andra platser. Vad vi hörde och vad han upplevt blev till skrift och förhoppningsvis utfaller det i en lösning. Förhoppningsvis kommer han få upprepa de där orden på en annan plats – en plats där de leder till en dom.

Kvällen därpå, den 31 februari kl 19, trötta och skakade efter en natt på akuten, var jag och S på kulturhuset Inkonsts säsongsöppning för att ta del av världspremiären av den svensk-brasilianska duon Quartos verk Beauty of Accident. Duon har haft ett årslångt residens på SITE i Stockholm och verket är sista delen i trilogin BEAUTY som initierades 2009.

Två svartklädda dansare med papperspåsar över huvudet, ett femhundra meter långt rep. Under en timme och en kvart förde dessa två dansare repet från en sida av scenen till en annan. Det tog tid och det var tungt. En lätt rök låg ständigt närvarande över den vita scenen och det svarta repets slag i golvet förstärktes av mikrofoner i taket. Ekon i rummet av flämtande och piskor. Repet ringlades från en hög till en annan, runt dansarnas armar eller i spiraler eller krumelurer på golvet. Dansarna svettades och papperspåsarna som täckte deras miner blöttes inifrån. Ibland tog repet slut men händerna och armarna och torson fortsatte att arbeta. Jag ville hjälpa dem. Låta dem vila.

En bild tar jag särskilt med mig från Beauty of Accident. En bild som gled samman med bilderna från kvällen innan. En bild i vilken A:s berättelse och de två dansarnas rörelser blev ett.

Efter att gång på gång ha format repet i prydliga högar, ändrades plötsligt riktningen. Repet ordnades istället i rader över scengolvet. Rader av mindre lockar. Rader av tecken som jag inte förstod. Dansarna stannade upp, stod för en liten stund stilla vid sitt dokument. Scenbilden blev ett vittnesmål över makten som repet representerade. Ett vittnesmål över tyngden av den uppgift som de hade varit tvungna att underkasta sig. Vittnesmål om övergrepp. Vittnesmål om våld. Vittnesmål skrivet i mörka figurer och slängar. Det finns ingen ordagrann förståelse av sådant förtryck men jag såg det och det var skrivet i svart på vitt.

Quarto är Anna Mesquita och Leandro Zappla.

Beauty of Accident visas på MDT i Stockholm 15-16/3.

Rapport från scenkonstsamtal på Mejeriet

igår kallade jag till möte. några tappra scenkonstutövare, studenter och tyckare tog sig dit genom lördagkvällens tidiga mörker och snöfall för att sitta i samma rum och prata om lund och teater. såhär i efterhand vill jag presentera några av de frågor som jag kom fram till efter samtalet

det finns en scen i lund som hör till kulturhuset mejeriet. det finns de av er som vet mycket väl vilken scen jag menar men för er andra: mejeriet är främst en väletablerad rockscen med klubbverksamhet, i den stora gamla fabrikslokalen finns det en liten black-box som kallas stallet. ovanpå stallet har månteatern sina kontor (de har en stor scen i centrala lund). stallet står ofta tomt. bombina bombast fick i somras en ödmjuk fråga om vi ville hitta på något i lokalen. vi spelade kaspers fettisdag där och hade välbesökta workshops i stage-fight och commedia dell'arte bland annat. nu, inför vårt 2013, bjöd jag och stefan in alla fria grupper i lund och några aktörer från malmö för att på något sätt positionera oss och spåna idéer inför framtiden. vad kan vi fortsätta göra i stallet? vad kan vi fortsätta göra i lund, en stad som är svårgreppbar publikmässigt? vi ville ha hjälp att lägga en grund, en vokabulär för en programläggning. om man skulle göra ett ordmoln av vad som sades så hade dessa ord varit större än andra:

scenkonst     politik       språk       radikal   traktor   publik     målgrupp       utmana       form       spel       workshop        bjuda in     lund   malmö   akademisk     svårt      teater         normkritisk  

vilka ord ska vi fortsätta bygga på? bombina bombast är inte etablerade i lund och det är redan hård konkurrens om de småpengar som finns att söka. men hård konkurrens är ingen anledning att låta bli att involvera sig och vi har inte speciellt mycket att förlora. vilka frågor skulle jag då ställa till mig själv, idag, en dag efter samtalet?

• vad vill bombina bombast göra i lund?
• vilka kompetenser finns att ta vara på i lund?
• ska man strunta i publiken eller inte?
• hur gör man politisk teater som inte motverkar sitt syfte?

den sista frågan är mer riktad till scenkonsten i allmänhet än just specifikt lundateatern men efter att vi tog diskussionen ut från stallet och med pågatåget tillbaka till hemmet i malmö så var det den frågan som bet sig kvar. efter ett givande möte idag med några danska kollegor som vi ska skapa ett koncept och en föreställning tillsammans med i år så är det två ord jag plockar ut ur ordmolnet ovan: språk och form. vi når så enkelt når varandra via internet och telefon men har svårt att hitta tid och resurser att åka över bron för att arbeta tillsammans. vi tog fasta på den förutsättningen och tänker skapa scenkonst av den. en scenkonst som uppehåller sig vid hur vi skapar genom nya medier och former. hur vi skapar konst. hur vi skapar identitet. hur vi skapar nya verkligheter; snabbt, enkelt, godtyckligt och globalt tack vare teknik. förvänta er att se en work-in-progress på teaterns dag i malmö den 23 mars. förvänta er att vi spelar i lund i vår. på stallet. 

Krönika - om verklighet på scen

In Real Time - Brokentalkers
Stillheten - Stockholms stadsteater

jag bor som bekant i malmö men är ändå väldigt stockholmscentrerad. jag har arbetat på stockholms stadsteater som ansvarig för pausserveringen vid de olika scenerna i nästan fyra år. trots att det var över ett år sedan jag slutade där och ett halvår sen jag ändrade hemort så säger jag fortfarande “stadsteatern” när jag menar stockholms stadsteater till många malmöbors och mitt eget förtret. vad jag vill säga med detta är att den foajé som delas av stockholms stadsteaters lilla scen och klarascen var som ett andra hem för mig: min egen stadsteater. gränsen mellan utanför och innanför teatersalongen var minimal. som en tröskel mellan två rum i mitt eget hem.

jag vill beskriva två upplevelser jag haft på lilla scenen respektive klarascenen. upplevelser som gjorde någonting med mig som publik på ett sätt som stack ut ur min övriga masskonsumtion av scenkonst just då. den ena teaterhändelsen var ett gästspel från irland. det var kompaniet brokentalkers föreställning in real time och den spelades bara två gånger. en skådespelare på scen (kvällen jag var där: hannes meidal, andra kvällen: michael jonsson) och med via länk från sitt vardagsrum i dublin var jessica kennedy från brokentalkers. den andra föreställningen var eirik stubøs uppsättning av lars noréns stillheten. jag såg båda föreställningarna tätt inpå varandra i maj 2011. jag minns att det var iskallt ute.

i in real time förhöll vi oss (publiken, skådespelaren hannes meidal och jessica kennedy) till varandra som i ett långdistansförhållande - bara nåbara för varandra med hjälp av bilder, ljud och internetuppkoppling. jag och hannes hörde hennes berättelse samtidigt för första gången. hon försökte hitta sätt att komma oss närmre: mig, hannes och den knappt halvfulla salongen; vi var så långt därifrån. 

hur hanterar man en fysisk frånvaro? frågan ställdes i historien hon berättade: en enkel berättelse om ett förhållande hon haft som tagit slut. hon hade svårt att släppa taget om relationen och lider av den andres fysiska frånvaro. historien om deras kärlek gestaltades för oss på scen av hannes. han fick instruktioner från dublin för att kunna framföra små, delikata scener om möten, nyförälskelse, besvikelse, försök, dans och om närvaro. med hjälp av text på utplacerade manussidor, videokameror, skärmar och med hjälp av frivilliga från publiken som fick ta på sig masker med jessicas ansikte på. hannes meidal berättar i ett pressutskick inför in real time: 

“i det här projektet har jag ingen bild av vad som väntar mig eller vad som förväntas av mig. när jag ställer mig på scen vet jag precis lika lite som publiken i salongen.”

föreställningens slut var den starkaste bilden av alla. en ung kvinna ur publiken får gå upp på scenen. jessica instruerar henne att leta reda på en kontakt som sitter i ett urtag. 

jessica kennedy från kompaniet brokentalkers

hold the plug

sa hon, 

when you pull it out i will disappear and our time together is over.

i will keep on talking and you decide when it’s time

scenkonsten fullkomligt i händerna på publiken. eller: hon blev själv publik inför sitt eget slut. både på riktigt och i berättelsen. och vi blev medbrottslingar i hennes historia om frånvaro bara genom att vara fysiskt frånvarande. den tyska teaterforskaren erica fischer-lichte skriver om hur skådespelarens verkliga kropp på scenen lägger grunden för sättet att uppfatta den på. skådespelarens fiktionella kropp, den i berättelsen, lägger grunden för ett annat. så fort det ena kontraktet brister blir det andra dominant. åskådaren håller alltid fast vid den dominanta ordningen (erica fischer-lichte: reality and fiction in contemporary theatre 2008). det här skiftet mellan verklighet och fiktion osäkrar fiktionens kontrakt såväl som verklighetens kontrakt. när man som åskådare utsätts för det här skiftet upprepade gånger i en föreställning hamnar man i ett “liminalt rum” (en term fischer-lichte har lånat från antropologen victor turner). både i stillheten och in real time hamnade både åskådare och skådespelare i det rummet av osäkerhet. i stillheten var det en annan teknisk detalj som stod för det här skiftet: alla skådespelare bar myggor som förstärkte deras röster. resultatet blev filmiskt och avskalat med ett minimalistiskt skådespeleri av katarina ewerlöf, michael jonsson (även här), magnus krepper, sten ljunggren och maria salomaa i en natten är dagens mor/kaos är granne med gud - historia. karaktärerna i pjäsen lyssnade inte på varandra och de verkliga människorna på scen lyssnade bara på varandra i andra hand - genom högtalarna. 

jag var rädd när jag gick hem den kvällen. rädd för att om något skulle hända så skulle ingen höra mig skrika. ingen skulle lyssna för i det rum jag precis befunnit mig i så lyssnade människorna bara på sina egna röster (att jag drömde mardrömmar om att magnus krepper överföll mig med ett baseballträ tre nätter i rad efter det är ett exempel på hur mycket det påverkade min egen verklighet). skådespelarna i stillheten hörde själva sina förstärkta röster, de blev sin egen främsta publik. samma sak i fallet brokentalkers. både jessica kennedy i sitt vardagsrum i dublin och hannes meidal och vi i publiken hamnade i ett gemensamt rum där vi utförde berättelsen tillsammans.

de bitande majdagarna följde teaterrummet med mig ut i verkligheten och in i mina verkliga rum. 

jag befinner mig fortfarande i något liminalt. 

det är min nuvarande verklighet.