strindberg ser dig: 2013

torsdag 9 maj 2013

Essä: Vikten av pollinering för artens fortlevnad

Vi vaknar hos mormor Kosa i Pançevo. Hon gör turkiskt kaffe och haltar runt i det trånga, rökiga köket. Det är vårgrönt utanför balkongdörren och på köksväggen hänger en samling udda tallrikar i perfekt avvägd mix av gammalt och nytt, sirligt och lergods, arvegods och Coca-Cola. Vi tar bussen över bron till Belgrad med vårt minimala bagage (Wizzair är billigt av en anledning) och på sätet framför mig i bussen ligger en gigantisk begravningskrans.

”Välkomna till Serbien, ni ser bleka ut.” Det är Miki, chefsproducent på Nationalteatern i Belgrad som skjutsar in oss i den anrika byggnadens personalrestaurang – komplett med spegelväggar och jazzmusik – och sätter varsin rödbetsjuice framför oss. ”Vitaminer, drick.” Han lägger upp ett schema för vår vistelse i staden - både repetitioner och teaterbesök varje dag ska hinnas med. Efter att vi försäkrat honom om att våra vita uppsyner endast beror på en lång svensk vinter lämnar han över oss till Nikola Zavisic, regissören vi kommer att följa de närmaste tio dagarna. Nikola kastar direkt in oss i produktionsruljansen med en intensiv sammanfattning av arbetet så långt. Vi får se rykande färska scenografiskisser och bläddra i de böcker Nikola bär med sig till alla rep - en katalog från en utställning med konstnären Leonid Sejka och Baudrillards Simulacra and Simulation. Nikola ska göra en psykothriller av den klassiska serbiska komedin Izbiracica av Kosta Trifkovic från 1872. Det är första gången han får regissera på Nationalteatern stora scen och han tänker ta ut svängarna som om det var hans sista. ”Tänk er en korsning mellan Tarantino och stiliserat Bob Wilson-skådespeleri” gestikulerar han medan han kickar igång repet med att sätta på föreställningens tema på hög volym. Musiken är till stor del redan färdig och skriven av en kompositör han brukar arbeta med. Skådespelarna radar entusiastiskt upp sig och börjar räkna i takt med rytmen ur högtalarna. ”Jedan, dva, tri - posa!”. Skådespelarna har dagen innan tillsammans med en rörelseinstruktör arbetat fram en rad poser för sina karaktärer som de nu visar upp med full energi. Resten av dagen sitter vi med när det repas en mellanakt som inte finns i manus: huvudkaraktären springer runt i ett mardrömsintermezzo där de övriga tio är zombies – hjärndöda varelser som släpar sig efter henne. Nikola ger oss uppgifter i förbifarten hela tiden. ”Vilka andra Zombiesituationer finns det?” Vi ger ett förslag som direkt snappas upp och provas på golvet. ”Ja, det blir bra. Den scenen behåller vi. Nu har ni också regisserat för stora scen, hur känns det?” Det är snabba ryck som gäller och ensemblen mejslar fram scenerna med en extremt upphöjd och lekfull stil. Schemat vi fick i handen med alla föreställningar som skulle ses tas upp för inspektion och självklart har samtliga i salen synpunkter på listan. Snabbt byts några av de klassiska publiksuccéerna ut mot mer alternativa grejer. Ivan, som spelar en av birollerna i Izbiracica är tydligen bland de mest populära unga skådespelarna just nu och visar sig ha huvudrollen i en av de stora musikalerna på listan. ”Se inte den - den är tråkig.” Själv är han fantastiskt tacksam att få göra något annorlunda i Izbiracica och inte bara spela den ”snygge ungkarlen”.

Nikola bjuder ofta hem oss till sig efter repen. Han bor i ett krypin 73 steg från teatern. Där visar han oss mängder med klipp från tidigare föreställningar han regisserat i Serbien, Slovenien, Montenegro, Kroatien, Italien, Prag - där han studerade alternativ och dockteaterregi på masternivå. Vi visar vad vi har gjort och bankar i oss vikten av att dokumentera allt en gör. Vi planerar samarbeten - men det får bli sommaren 2015, innan dess är hans schema fullbokat.
”Formen driver!” Det är några dagar senare i replokalen och skådespelarna räknar fortfarande ”jedan, dva, tri - posa”. Ständiga cigarettmoln ligger över borden i restaurangen, i hissen och i repsalarna. Om en vecka går de upp på scen för första gången och om en månad är det premiär. Uppvärmningen består alla dagar av olika zombiescener och Nikola skrattar: ”Cheferna har ingen aning om vad jag gör av pjäsen. Antingen älskar dem det eller så slänger de ut mig för att jag är respektlös. Det är på den nivån.” Jargongen är rak och kaxig i salen. Ingen är rädd för regissören men alla provar helhjärtat varenda liten idé han får. Ordet för repetition på serbiska är ”proba” vilket betyder just prova. Kostymören är där och tittar. ”Hur kommer kostymen bli?” frågar vi. ”Galen.” flinar hon.

Är det alltid såhär smärtfritt? En undrar ju när vi dag efter dag sett idéerna spruta obehindrat. Den äldsta kvinnliga skådespelaren kommer fram till Nikola när vi sitter och pratar. ”Ska vi inte börja jobba med våra karaktärer och relationer snart?” Vad Nikola precis beskrivit för oss är rastlösheten hos framförallt de äldre att behöva arbeta såhär koreografiskt. Han försöker förklara för henne att genom att använda sig av poser, karikatyrer och enkla bilder hoppas han kunna komma åt en djupare politisk innebörd. Relationerna och situationerna i pjäsen är enkla och uppenbara. Texten är välskriven om än något ålderdomlig och består av en rad speglande scener där huvudkaraktären väljer. Hon väljer kavaljer, vad gästerna ska göra på middagsbjudningen, vad hon ska ha på sig för klänning. Hon är bortskämd och har uppenbarligen för mycket att välja mellan. I Nikolas tappning så väljer hon och väljer och väljer men gör aldrig det hon säger att hon ska göra. ”Serbien är ett land i simulacra - människor säger att de ska göra saker men ingen gör något. Ingen har gjort något på väldigt länge. De är fast i bilden av sig själva.” Själv har han inga tvivel på sitt arbetssätt och förutsäger att rastlösheten kommer att släppa efterhand. Det gör den. Tjugo minuter sen till ett rep gapar Nikola inför synen han möter: ensemblen har självmant satt sig ner för att läsa igenom akt ett. När vi första gången går upp på stora scen har det släppt för alla. Den tydliga formen gör att ingen blir osäker av de nya förhållandena. Inte ens när de blir runtkörda på vridscenen, upphöjda tre meter i luften eller nedsänkta under golvet (Nikola har lovat sig själv att använda stora scens hela tekniska arsenal - för att han kan). Alla zombielekar gav resultat. Även de äldre skådespelarna har köpt konceptet och är roliga, provar, misslyckas, märker det och skiter i det, om vartannat.

Att ta teatern på fullaste allvar men med en kritisk distans är något som varit gemensamt för alla teatrar vi besökt. Det gäller både för publik och scen. Vi fick höra en historia under en guidad tur på en av stadsteatrarna Ateljé 212 som lade en klangbotten till vistelsen. Under de 78 dagar NATO-bombningarna varade 1999 var dörrarna till teatrarna i Belgrad öppna för alla. För lite eller ingenting kunde en se föreställningar mellan tre och sex på eftermiddagen – den enda tiden det inte var räder. Salongerna var alltid fyllda till brädden. Vladan, vår guide på Ateljé 212, berättar om den tiden med ögonen långt bort i fjärran. ”Festerna på den tiden var de bästa jag någonsin kommer att gå på. Vi började dricka öl klockan nio på morgonen och gick på teater eller spelade själva varje kväll i teaterns skyddsrum. Det fanns ingen morgondag”. Idag är det skyddsrummet teaterns lilla scen och den är fortfarande full varenda kväll.

Sista kvällen i Belgrad blir vi bjudna på middag hemma hos producenten Miki, hans fru och två barn – sex och tio år – som pratar förtjusande bra engelska. ”Det är det enda jag kan göra för dem”, säger Miki. ”Jag kan ge dem tyska och engelska; privatlektioner för att de ska ha verktyg att ta sig härifrån. Jag ser ingen framtid i det här landet.” Fullproppad med gästvänlighet, färska syrliga ostar, saftigt nybakat bröd, salta tjocka skivor kött, späda lökar doppade i salt, pannkakor med hemlagad aprikosmarmelad, turkiskt kaffe och intelligent teater ser jag först Mikis kommentar som djupt pessimistisk. Sedan ser jag något annat: för att sätta det i rörelse som står stilla krävs det nya språk. Miki ger det till sina barn för att han ser en framtid. Nikola ger det till teatern för att han vill förändra den och jag kommer åka toklila Wizzairplan fler gånger till staden där begravningskransar åker buss.

fredag 5 april 2013

Cabaret Stravaganza - Companhia de Teatro Os Satyros

Den 22/3 kl 22.00 gick jag med några nära och såg ett gästspel på Unga Klara. Jag och S var bara några dagar i Stockholm och skulle hinna med mycket. Tioföreställningen låg lägligt i tid och recensionerna vi läste på väg till T-centralen var strålande. Brasilianska Companhia de Teatro Os Satyros hedrade huvudstaden med sin närvaro i en vecka och på scen stod även Katta Pålsson, Ulrika Malmgren och Simon Norrthon. Föreställningen hette Cabaret Stravaganza och skulle handla om ett ämne vi själva håller på att utforska det här året med Bombina Bombast: människans relation till ny teknik och identitet i en digital tidsålder. Allt serverat i en spännande, dadaistisk kabaréform. Vi hoppades med andra ord på en lyckad kväll. Det var vi inte ensamma om.

Du vet den där känslan "alla var där". Så var det i Unga Klaras foajé strax innan föreställningsstart. Ett myller av teaterarbetare med igenkänningsfaktor. Ett tag trodde jag att det berodde på att Os Satyros var en kvalitetsmärkning och blev glad att vi hade lyckats få biljetter några timmar innan.

Vi uppmanades att skriva en valfri mening på en post-it innan vi gick in i salongen. Dessa rader lästes sedan upp då och då under den ombytliga showens gång (själv har jag alltså debuterat som dramatiker på Unga Klara). Det var en festlig och inkluderande stämning på scen och gradäng när vi tog plats. Vad som följde var en och en halv timme av osammanhängande scener med lite projektioner, lite gamla laptops, lite cross-dressing och lite för hög musik och en smetigt sentimental monolog om självmord i kompaniets hemstad. Det fanns en del fyndiga poänger att hämta: Simon Norrthon som kedjerökte på scen (han skulle spela sig själv), Katta Pålsson som spelade häxa och sedan bjöd publiken på äpple, en brasiliansk donna som erbjöd Sveriges konung sina röda underkläder. Men jublet som dessa poänger möttes av var inte proportionerligt med kvaliteten.

Foto André Stefano. Det brasilianska teaterkompaniet Os Satyros.

Jag tycker att det är tråkigt att köpa biljetter för att se skådespelare av den kalibern visa upp något som ser ut att vara en redovisning från en uppgift de har fått kvällen innan. Jag tycker att det är tråkigt att få höra saker som: "för ett år sedan när vi började repetera den här föreställningen så var vi ute en kväll i Sao Paolo. Utekvällarna där är långa, mycket långa... (publiken jublar) de slutar oftast inte. Den här gången hamnade vi på en badstrand tidigt nästa morgon och där stal vi en badring från en sjuårig pojke" följt av en naken man som kommer in med badringen runt midjan (och publiken jublar igen). Hade vi gjort något sådant med vår frigrupp så hade det framstått som ytterst arrogant. Men när Os Satyros gör det så kallar Pia Huss det för "konstnärlig integritet". Om det var denna "konstnärliga integritet" eller någon annan outgrundlig anledning som fick hela hela teaterstockholm att resa sig upp med applåderna för att tacka Os Satyros som hjältar vet jag inte. Vi var några som inte hade lust att resa på oss men inte heller var sugna på att påstå det vi gjorde genom att sitta. Det äpplet fick vi bita i.

Trollflöjten - Malmö opera och musikteater

Falsk flöjtlåt.

Större delen av premiärpubliken på Malmö opera ställer sig trots allt upp i applådtacket.

Att vi ens applåderar den genomruttna, kolonialistiska och könsstereotypa föreställningsvärlden ungraren Tamás Ascher presenterar i sin uppsättning av Mozarts Trollflöjten är skrämmande. Varför har vi överhuvudtaget släppts in i salongen och fått möjlighet att applådera? Borde inte den möjligheten vara förbehållen 1700-talspubliken allena? När Ascher och hans team sätter upp Trollflöjten på det tyska originalspråket och även bibehåller alla de träiga talpartier som skulle roa åskådarna 1791 undrar en vem som har gett honom mandat att fullkomligt skita i över 200 års jämlikhetsarbete.

fr.v. Clara Bystrand Erika Miklósa, Ingunn Kilen, Jonas Duran

Moren Monostatos framställs som ett rakt igenom elakt apdjur som kravlar fram över scenen och dreglar över den bleka Disneyprinsessan Pamina. I ett vansinnigt onödigt dansnummer kikar Papageno under kjolarna på några ballerinor i högklackat men vi behöver inte oroa oss - den upplysta patriarken kommer och skänker honom fru och barn i slutet. Allt det här är väl gott och väl för en frimurare men till och med recensenter år 2013 tar Ascher i försvar. Såhär skrev Lars-Erik Larsson i Skånskan:

Jag tror inte att någon i publiken ändrar sin kvinnosyn efter den här operaföreställningen och egentligen är det lika absurt att kräva ändringar i ett operalibretto som att måla om en tavla bara för att den speglar en annan tids värderingar.

En kan tro att vi har kommit längre, att någon kunde ha motsatt sig sexismen och rasismen redan under repetitionerna. En kan gå runt och hoppas att operan är så medveten och elitistisk att den inte släpper in omotiverad mossa. Att Erika Miklósas överjordiska Nattens drottningkoloraturer och dirigent Leif Segerstams makliga ledning kunde få ett värdigare sammanhang. Malmöoperan erkänner faktiskt sitt ansvar som en av Nordens största scener men deras programförklaring låter ironisk i kontexten:

Vårt mål är att vara ett centrum för morgondagens musikteater med utveckling av högklassig musikteater för alla – såväl barn och ungdomar som vuxna. Vår verksamhet är synonym med mångfald, förnyelse, kvalitet, gästfrihet, öppenhet och nyfikenhet. Och vi strävar ständigt efter att finna och erövra ny publik.

Gå inte och se Trollflöjten. Gå till Malmö konstmuseum och måla om några tavlor!

torsdag 7 mars 2013

Krönika - Brecht och schackspel

Walter Benjamins bok Understanding Brecht. Ja, det skulle vi väl alla vilja göra. Inför en uppsats på Teaterns teori och praktik funderade jag på teatergubben och samhället.

En situation då Bertolt Brecht och Benjamin spelat schack och Brecht klagat på spelets uppbyggnad. Han vill utveckla ett nytt spel där pjäsernas funktioner ändras efter ett tag: "This way the game doesn't develop, it stays the same for too long." (Benjamin 1998:108). Det är egentligen det enda man behöver veta om Brecht. Så mycket strävade han efter förändring runt omkring sig att han inte nöjde sig med att ändra skådespelarstilen, han ville till och med ändra på schackpjäsernas spelstil.

Jag sitter på tåget från Malmö till Stockholm. Det är försenat och snöblandat regn smaskar mot glasrutorna. Jag kryper upp i sätet, lutar mig mot min resekamrat och bäddar ner mig i Brechts dagböcker. Axeln jag lutar mig mot rycker till. Anledningen är en ny partipolitisk opinionsmätning som placerar Sverigedemokraterna som otvivelaktigt Sveriges tredje största parti. Större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans. Staplarna i mätningen är som en växande skugga och Brechts ord från 23.4.1939 tycks reagera på min samtid lika mycket som på hans egen: “Resa till Stockholm, på grund av krigsfaran.” (Brecht 2002:21). Inte för att det finns en överhängande krigsfara i Sverige men när mörkret faller utanför vagnarna så tänker jag ändå “tänk om” och “vad skulle jag då göra?”

Brecht var sexton när första världskriget bröt ut. Han började skriva under det kriget. Artiklar i tidningar och så småningom dramer. Krigets sista år skrev han sin första pjäs Baal och som tjugofyraåring fick han det prestigefyllda tyska Kleistpriset för sina första tre pjäser. Brecht skrev för film, provade på att regissera och 1924 kom han till Berlin och Max Reinhardts Deutsches Theater som dramaturgassistent. Brecht utvecklade hela tiden sitt arbetssätt och arbetade bland annat under Erwin Piscator i kollektiva processer för att komma fram till slutgiltiga föreställningar. Under nästa krigsår befinner sig Brecht på resande fot. Tjeckien, Frankrike, Danmark, Sverige, Finland, USA. “Kriget har en märkligt episk karaktär: det undervisar mänskligheten om sig själv, håller en föreläsningsserie eller läser en text till vilken kanonmuller och bombnedslag bara utgör ackompanjemanger.” (Brecht 2002:25) Efter kriget kommer Brecht tillbaka till Berlin och sitt kompani Berliner Ensemble. Bertolt Brecht dog av en hjärtattack 58 år gammal år 1956. Hans dåvarande hustru Helene Weigel fortsatte driva Berliner Ensemble till sin död 1971 och kompaniet turnerade ihärdigt med Brechts pjäser i efterkrigseuropa.

Från efterkrigseuropa till perrongen på Stockholms central 2013. Om Sverigedemokraterna vinner stort i valet nästa år, vad skulle jag göra då? Resa härifrån, ta tåget bort. Skriva en pjäs. Ändra på reglerna för schack.

söndag 10 februari 2013

Flygande holländare - Helsingborgs stadsteater

Lustmord på havbottnen.

charlotte engelkes tar sig an wagner, igen.

bo g andersson och dan kandell är två gråhåriga äldre skådespelare. i andra akten av flygande holländare på helsingborgs stadsteater står de i vita tyllklänningar och tittar tillsammans mot horisonten efter sina älskade som är ute på de sju haven. "han är rödhårig" säger en, "min med!", säger den andra. "han är dansk" säger en. "min med" säger den andra. de är senta, kvinnan i wagners den flygande holländaren som charlotte engelkes gör lustmord på här på lillan, teaterns lilla scen. liten är också publiken när vi är där med teaterhögskoleklassen. det blir en intim stämning som bara ökar på den känsla av kabaré och osammanhängande revy vi serveras.

wagners flygande holländare är en kapten som blivit fördömd att segla föralltid. endast en gång vart sjunde år får han gå iland. förbannelsen bryts om han då hittar en kvinna vars kärlek till honom är hängiven nog. senta är den kvinnan. hon hoppar från en klippa ner i havet för att bevisa sin självuppoffring. slut. det är en skrattretande skröplig saga. engelkes tar strypgrepp på ordet lidande och tanken om den väntande kvinnan. första akten utspelar sig på skeppet. hela ensemblen spelar kaptenen på olika sätt och blandar dokumentärt material med lyckoforskning och potatisskal. det tappar något i tempo, i riktning, i intresse. kanske på grund av den småskaliga publiken. kanske på grund av att jag inte är intresserad av lidandet som aldrig tar slut.
- är det någon som har varit lycklig nyligen? frågar skådespelarna publiken. några har.
- är det någon som har ett långt och lyckligt förhållande? frågar de. ingen svarar. själv har jag ett lyckligt förhållande men inte är det långt, än. bredvid mig och min s sitter ett gråhårigt gammalt par där kvinnan sticker armbågen i sidan på sin man och säger besviken
- varför svarade du inte ja? tydligen så kunde hon inte svara ja på frågan själv.

andra akten är vit mot den förstas svarta. andra akten är kvinnornas och strandens mot den förstas sjömanliga skepp. när andersson och kandell spelar trängtande kvinnor så fängslade det mig inte för att de problematiserade wagners könsroller med cross-dressing. det fängslade mig för att de själva såg förvånade ut. precis som jag föreställde mig mannen bredvid mig skulle ha sett ut om någon satte en fluffig klänning på honom och lade rouge på hans kinder.

i engelkes slutscen dras hela publiken ner under vattenytan när senta hoppar. ett stort segel dras plötsligt över våra huvuden och täcker scenen och salongen. jag drar efter andan. därnere är ljuset grumligt och sipprande. allt rör sig långsamt och där, på havsbottnen, dansar paret tillsammans. den flygande holländarens lidande försvinner när senta dör men för någon som byggt sin självbild på sina plågor - finns det något kvar? ensemblen svarar med att blåsa såpbubblor och sjunga en sång.

lördag 9 februari 2013

Döden - Skogen

jag skriver det här inlägget en vecka efter att jag dog. jag dog hos skogen, masthugget, göteborg.

dagarna innan jag dog var så fullspäckade av intryck. scenkonst. film. solsken. vänner. när tiden närmade sig för skogens föreställning döden var jag trött. snurrig. mör i kroppen. jag ville egentligen bara ta ett bad. blunda lite grand. koncentrera mig mig på en sak i taget typ värme. typ vitt. typ vatten. inget mer, tack.

jag hade fått en egen starttid: 17.35. jag hade fått ett förberedande samtal. jag skulle på min utsatta tid befinna mig vid en röd dörr. s hade fått en tid en halvtimme innan mig så gick runt kvarteren i området några gånger och försökte tömma huvudet en aning. sen gick jag dit. dörren glider upp. där står min ledsagare. in genom dörren, varsamt ledd. upp för vindlande betongramper. nästa dörr. instruktioner i öronen. rum efter rum av isolerade intryck. mjukt och svart. skakande och grått. ta av dig skorna. vita dörrar och enkla val. ingen fara. en hand i min. ett kallt rum med frågor. ett varmt rum innan slutet.

efter att ha blivit placerad på en brits, inlindad och insmord fick jag ligga bland droppande ljud: varken nära eller långt bort. sen var det över. jag hade upplevt föreställningen döden. föreställning är ett bra ord. ett bra ord för att beskriva den behandling jag fick genomgå. i all enkelhet: såhär föreställer vi oss döden. kom, följ med: typ kyla. typ värme. typ en hand i din. inget mer.

en av dörrarna till döden. foto: johan rödström

torsdag 7 februari 2013

Utopia 2012 - Backa teater

Ou-topos betyder ingenstans.
Eu-topos betyder en god plats.

göteborg log mot oss. efter en tidig tågresa från malmö steg vi på lördagsmorgonen ut under en klarblå himmel och strålande sol. vandrade omvägar och kringvägar för att hitta upp till vårt natthärbärge och fantastiska frida sandströms välkomnande famn. lediga, tid att gå vilse nedanför masthuggsterassen och tid för en fullkomlig, ångande soppa med nybakat bröd på hagabion. vi fick till och med en dubbel espresso på maten utan kostnad - för att vi var värda det. väldigt-viktig-person-pass och en överdos kortfilmer senare ramlar vi ut i en leende hamnstad. isen spricker upp vid bryggan där vi väntar på älvsnabben och havet ser ut som olja därunder. då har vi inte ens kommit fram dit vi siktade när vi bokade resan: backa teater och föreställningen utopia 2012.

njutning och en kort vardagsflykt. mattias andersson/ulla kassius och en resolut ensemble har gjort en föreställning om droger. baserad till stor del på dokumentärt material (som han filtrerar till ett manus, andersson) och till viss del på en fiktiv reseskildring från 1516: thomas mores utopia. om ön utopia där utopierna bor. utopiernas samhälle är ett jämlikt, fredligt och perfekt kollektiv. more beskriver en annan värld, en möjlig bättre värld i en tid när europeiska sjöfarare upptäckte andra kontinenter och andra folkslag och andra sätt att leva. europeerna upptäckte råvaror som de aldrig kunnat drömma om effekterna av: kokablad, opiumvallmo, sockerrör. varorna såldes med stora ekonomiska vinster. de efterföljande århundradena skickas soldater välden över för att gå i strid över ägande och tro. krigen river fortfarande upp den färska världskartan längs gränser. narkotikan hjälper soldater att fly sin verklighet vid fronten.

från utopia 2012. foto ola kjelbye.

det dokumentära material andersson arbetat utifrån i utopia 2012 är intervjuer med ungdomar om droger. undgomar i områdena kring teatern. ensemblen turas om att gestalta och problematisera berättelserna och väva in dem i sina egna erfarenheter av droger, alkohol och psykofarmaka. de går in i roller och flätar samman berättelser om missbruk, personalfester och våld med vackra upplevelser av inspiration, gemenskap och vägar bort från ångest. första akten i ett luftigt scenrum: loger längs väggarna och musiker som smyger omring i skuggorna därbakom. det regnar ofta och mycket i bakgrundens fönsterglasskärm. jag gråter. när hon berättar om antidepressiva och hur tabletterna kanske hjälper, kanske inte och folket runt omkring manar på. prata högre, vi hör inte! ta bort handen från munnen! flera gånger gråter jag. när ensemblen efter att ha släpat runt på sina egna kroppar eller andras i form av svarta tunga dockor släpper taget om dem. släpper de lealösa på scengolvet och släpper allt annat bakom den regnande skärmen. när det slutar regna och jag plötsligt ser genom fönsterglasen. ser rummet bakom skärmen lysas upp och akten sluta med befriande påtänd dans på en plats jag inte når.

andra akten sitter vi i cirklar istället. gradängerna är borttagna, logerna likaså. publiken ordnas i fem stora slutna anonyma samtal. en skådespelare reser sig upp från sin stol i ringen och går fram till en returpapperkartong i mitten. simultant i varje ring tar skådespelare upp ett vittnesmål ur papperssorteringen. läser. högt. skickar orden mellan varandra. hela salen en multiplicerad domstol. han misshandlade henne. hans pappa dog av långvarigt heroinmissbruk. nej, så var det inte. du ljuger. vi drar bort stolarna från det enorma golvet. nu sitter vi alla runt omkring ett öppet golv, tätt intill väggarna. någon tar en gatsten i handen, väger den i handflatan och kravaller rusar längs min ryggrad. men istället för att kasta så lägger armen stenen i mitten av rummet. en annan lägger en invid. flera bygger på. musikerna som vandrat runt i skuggorna tar sig fram och hjälper till att bygga med musik. en kärra rullas fram. vi får alla hjälpa till. vi bygger nytt. det är ett så befriande ocyniskt slut. framåtblickande, hoppfullt, belysande och abstrakt på samma gång.

professor jill dolan beskriver det jag vill nå så mycket bättre än jag kan, trots att hon inte var där med mig, i utopia in performance: finding hope at the theater gör hon teatern till a place where people come together, embodied and passionate, to share experiences of meaning making and imagination that can describe or capture fleeting intimations of a better world och a way to reinvest our energies in a different future, one full of hope and reanimated by a new, more radical humanism.

efter föreställningen var jag direkt hög på teatern som medel för samhälsförändring. hög på tron på människan.
det skulle vara njutning och en kort vardagsflykt men den korta vardagsflykten blev ett trappsteg närmare den vardag jag vill leva i. göteborg log mot oss och släppte in oss i framtiden.

framtiden: ingenstans, en god plats.

fredag 1 februari 2013

Beauty of Accident - Quarto

En sen onsdagskväll i januari blev min vän A överfallen och rånad i sin egen gatuport vid Möllevångstorget i Malmö. Tre män slog ner honom och tog hans telefon, plånbok och plockade ut hans bankkort. Under det att en av förövarna sprang till närmaste bankomat för att ta ut alla min väns pengar, förde de två andra ned honom i hans egen tvättstuga och inväntade resultat.Hade A hade gett dem rätt kod?

Besvikna över upptäckten att de hade valt en student som offer och att han dessutom precis hade betalat hyran, frågade de ut honom om var han bodde, vad han hade av värde i sin lägenhet och upprepade hot om att ta hans liv om han ljög eller gjorde något motstånd. Koden hade stämt och efter tjugo minuter var kontot länsat. Tjugo långa minuter innan de gav sig av och lämnade honom på kakelgolvet.

A lånade en telefon av grannen. Ringde mig och S, ringde polisen. Tio minuter senare satt vi med när A gav sitt vittnesmål till tjänstemännen. Skakad, skadad, men samlad. Trött. De två poliserna skrev ner vad han sa. Om och om igen, noggrant och in i minsta möjliga detalj, fick han berätta vad han sett och känt. Om hur förövarna hade småpratat civiliserat när de väntade tillsammans i källaren. Hur de hade ställt artiga frågor till honom om livet och flickvännen, men hur han aldrig, aldrig, fick lyfta på huvudet. Aldrig fick se deras ansikten.

Poliserna skrev ner. A:s berättelse blev till små figurer och slängar på deras vita block. Små mörka streck att överföra till en rapport och jämföra med andra mörka penndrag, från andra tillfällen, andra platser. Vad vi hörde och vad han upplevt blev till skrift och förhoppningsvis utfaller det i en lösning. Förhoppningsvis kommer han få upprepa de där orden på en annan plats – en plats där de leder till en dom.

Kvällen därpå, den 31 februari kl 19, trötta och skakade efter en natt på akuten, var jag och S på kulturhuset Inkonsts säsongsöppning för att ta del av världspremiären av den svensk-brasilianska duon Quartos verk Beauty of Accident. Duon har haft ett årslångt residens på SITE i Stockholm och verket är sista delen i trilogin BEAUTY som initierades 2009.

Två svartklädda dansare med papperspåsar över huvudet, ett femhundra meter långt rep. Under en timme och en kvart förde dessa två dansare repet från en sida av scenen till en annan. Det tog tid och det var tungt. En lätt rök låg ständigt närvarande över den vita scenen och det svarta repets slag i golvet förstärktes av mikrofoner i taket. Ekon i rummet av flämtande och piskor. Repet ringlades från en hög till en annan, runt dansarnas armar eller i spiraler eller krumelurer på golvet. Dansarna svettades och papperspåsarna som täckte deras miner blöttes inifrån. Ibland tog repet slut men händerna och armarna och torson fortsatte att arbeta. Jag ville hjälpa dem. Låta dem vila.

En bild tar jag särskilt med mig från Beauty of Accident. En bild som gled samman med bilderna från kvällen innan. En bild i vilken A:s berättelse och de två dansarnas rörelser blev ett.

Efter att gång på gång ha format repet i prydliga högar, ändrades plötsligt riktningen. Repet ordnades istället i rader över scengolvet. Rader av mindre lockar. Rader av tecken som jag inte förstod. Dansarna stannade upp, stod för en liten stund stilla vid sitt dokument. Scenbilden blev ett vittnesmål över makten som repet representerade. Ett vittnesmål över tyngden av den uppgift som de hade varit tvungna att underkasta sig. Vittnesmål om övergrepp. Vittnesmål om våld. Vittnesmål skrivet i mörka figurer och slängar. Det finns ingen ordagrann förståelse av sådant förtryck men jag såg det och det var skrivet i svart på vitt.

Quarto är Anna Mesquita och Leandro Zappla.

Beauty of Accident visas på MDT i Stockholm 15-16/3.

söndag 27 januari 2013

Rapport från scenkonstsamtal på Mejeriet

igår kallade jag till möte. några tappra scenkonstutövare, studenter och tyckare tog sig dit genom lördagkvällens tidiga mörker och snöfall för att sitta i samma rum och prata om lund och teater. såhär i efterhand vill jag presentera några av de frågor som jag kom fram till efter samtalet

det finns en scen i lund som hör till kulturhuset mejeriet. det finns de av er som vet mycket väl vilken scen jag menar men för er andra: mejeriet är främst en väletablerad rockscen med klubbverksamhet, i den stora gamla fabrikslokalen finns det en liten black-box som kallas stallet. ovanpå stallet har månteatern sina kontor (de har en stor scen i centrala lund). stallet står ofta tomt. bombina bombast fick i somras en ödmjuk fråga om vi ville hitta på något i lokalen. vi spelade kaspers fettisdag där och hade välbesökta workshops i stage-fight och commedia dell'arte bland annat. nu, inför vårt 2013, bjöd jag och stefan in alla fria grupper i lund och några aktörer från malmö för att på något sätt positionera oss och spåna idéer inför framtiden. vad kan vi fortsätta göra i stallet? vad kan vi fortsätta göra i lund, en stad som är svårgreppbar publikmässigt? vi ville ha hjälp att lägga en grund, en vokabulär för en programläggning. om man skulle göra ett ordmoln av vad som sades så hade dessa ord varit större än andra:

scenkonst politik språk radikal traktor publik målgrupp utmana form spel workshop bjuda in lund malmö akademisk svårt teater normkritisk

vilka ord ska vi fortsätta bygga på? bombina bombast är inte etablerade i lund och det är redan hård konkurrens om de småpengar som finns att söka. men hård konkurrens är ingen anledning att låta bli att involvera sig och vi har inte speciellt mycket att förlora. vilka frågor skulle jag då ställa till mig själv, idag, en dag efter samtalet?

vad vill bombina bombast göra i lund?
vilka kompetenser finns att ta vara på i lund?
ska man strunta i publiken eller inte?
hur gör man politisk teater som inte motverkar sitt syfte?

den sista frågan är mer riktad till scenkonsten i allmänhet än just specifikt lundateatern men efter att vi tog diskussionen ut från stallet och med pågatåget tillbaka till hemmet i malmö så var det den frågan som bet sig kvar. efter ett givande möte idag med några danska kollegor som vi ska skapa ett koncept och en föreställning tillsammans med i år så är det två ord jag plockar ut ur ordmolnet ovan: språk och form. vi når så enkelt når varandra via internet och telefon men har svårt att hitta tid och resurser att åka över bron för att arbeta tillsammans. vi tog fasta på den förutsättningen och tänker skapa scenkonst av den. en scenkonst som uppehåller sig vid hur vi skapar genom nya medier och former. hur vi skapar konst. hur vi skapar identitet. hur vi skapar nya verkligheter; snabbt, enkelt, godtyckligt och globalt tack vare teknik. förvänta er att se en work-in-progress på teaterns dag i malmö den 23 mars. förvänta er att vi spelar i lund i vår. på stallet.

onsdag 16 januari 2013

Krönika - om verklighet på scen

In Real Time - Brokentalkers
Stillheten - Stockholms stadsteater

jag bor som bekant i malmö men är ändå väldigt stockholmscentrerad. jag har arbetat på stockholms stadsteater som ansvarig för pausserveringen vid de olika scenerna i nästan fyra år. trots att det var över ett år sedan jag slutade där och ett halvår sen jag ändrade hemort så säger jag fortfarande “stadsteatern” när jag menar stockholms stadsteater till många malmöbors och mitt eget förtret. vad jag vill säga med detta är att den foajé som delas av stockholms stadsteaters lilla scen och klarascen var som ett andra hem för mig: min egen stadsteater. gränsen mellan utanför och innanför teatersalongen var minimal. som en tröskel mellan två rum i mitt eget hem.

jag vill beskriva två upplevelser jag haft på lilla scenen respektive klarascenen. upplevelser som gjorde någonting med mig som publik på ett sätt som stack ut ur min övriga masskonsumtion av scenkonst just då. den ena teaterhändelsen var ett gästspel från irland. det var kompaniet brokentalkers föreställning in real time och den spelades bara två gånger. en skådespelare på scen (kvällen jag var där: hannes meidal, andra kvällen: michael jonsson) och med via länk från sitt vardagsrum i dublin var jessica kennedy från brokentalkers. den andra föreställningen var eirik stubøs uppsättning av lars noréns stillheten. jag såg båda föreställningarna tätt inpå varandra i maj 2011. jag minns att det var iskallt ute.

i in real time förhöll vi oss (publiken, skådespelaren hannes meidal och jessica kennedy) till varandra som i ett långdistansförhållande - bara nåbara för varandra med hjälp av bilder, ljud och internetuppkoppling. jag och hannes hörde hennes berättelse samtidigt för första gången. hon försökte hitta sätt att komma oss närmre: mig, hannes och den knappt halvfulla salongen; vi var så långt därifrån.

hur hanterar man en fysisk frånvaro? frågan ställdes i historien hon berättade: en enkel berättelse om ett förhållande hon haft som tagit slut. hon hade svårt att släppa taget om relationen och lider av den andres fysiska frånvaro. historien om deras kärlek gestaltades för oss på scen av hannes. han fick instruktioner från dublin för att kunna framföra små, delikata scener om möten, nyförälskelse, besvikelse, försök, dans och om närvaro. med hjälp av text på utplacerade manussidor, videokameror, skärmar och med hjälp av frivilliga från publiken som fick ta på sig masker med jessicas ansikte på. hannes meidal berättar i ett pressutskick inför in real time:

“i det här projektet har jag ingen bild av vad som väntar mig eller vad som förväntas av mig. när jag ställer mig på scen vet jag precis lika lite som publiken i salongen.”

föreställningens slut var den starkaste bilden av alla. en ung kvinna ur publiken får gå upp på scenen. jessica instruerar henne att leta reda på en kontakt som sitter i ett urtag.

jessica kennedy från kompaniet brokentalkers

hold the plug

sa hon,

when you pull it out i will disappear and our time together is over.

i will keep on talking and you decide when it’s time

scenkonsten fullkomligt i händerna på publiken. eller: hon blev själv publik inför sitt eget slut. både på riktigt och i berättelsen. och vi blev medbrottslingar i hennes historia om frånvaro bara genom att vara fysiskt frånvarande. den tyska teaterforskaren erica fischer-lichte skriver om hur skådespelarens verkliga kropp på scenen lägger grunden för sättet att uppfatta den på. skådespelarens fiktionella kropp, den i berättelsen, lägger grunden för ett annat. så fort det ena kontraktet brister blir det andra dominant. åskådaren håller alltid fast vid den dominanta ordningen (erica fischer-lichte: reality and fiction in contemporary theatre 2008). det här skiftet mellan verklighet och fiktion osäkrar fiktionens kontrakt såväl som verklighetens kontrakt. när man som åskådare utsätts för det här skiftet upprepade gånger i en föreställning hamnar man i ett “liminalt rum” (en term fischer-lichte har lånat från antropologen victor turner). både i stillheten och in real time hamnade både åskådare och skådespelare i det rummet av osäkerhet. i stillheten var det en annan teknisk detalj som stod för det här skiftet: alla skådespelare bar myggor som förstärkte deras röster. resultatet blev filmiskt och avskalat med ett minimalistiskt skådespeleri av katarina ewerlöf, michael jonsson (även här), magnus krepper, sten ljunggren och maria salomaa i en natten är dagens mor/kaos är granne med gud - historia. karaktärerna i pjäsen lyssnade inte på varandra och de verkliga människorna på scen lyssnade bara på varandra i andra hand - genom högtalarna.

jag var rädd när jag gick hem den kvällen. rädd för att om något skulle hända så skulle ingen höra mig skrika. ingen skulle lyssna för i det rum jag precis befunnit mig i så lyssnade människorna bara på sina egna röster (att jag drömde mardrömmar om att magnus krepper överföll mig med ett baseballträ tre nätter i rad efter det är ett exempel på hur mycket det påverkade min egen verklighet). skådespelarna i stillheten hörde själva sina förstärkta röster, de blev sin egen främsta publik. samma sak i fallet brokentalkers. både jessica kennedy i sitt vardagsrum i dublin och hannes meidal och vi i publiken hamnade i ett gemensamt rum där vi utförde berättelsen tillsammans.

de bitande majdagarna följde teaterrummet med mig ut i verkligheten och in i mina verkliga rum.

jag befinner mig fortfarande i något liminalt.

det är min nuvarande verklighet.

torsdag 3 januari 2013

Krönika - Genuspekfinger

när klockan är såhär mycket har jag en tendens att gråta över att jag inte kan ändra på en orättvis värld. det bottnar i den frustration som kommer av att jag är för trött och problemet är för stort. men jag måste skriva det här: det finns ett problem med mitt inlägg om den stora scenen. så problematiskt att jag inte kan gå och lägga mig innan jag lagt om kursen efter mitt eget barska pekfinger. jag skrev i inlägget att pia johansson och helena bergström inte hanterar det stora formatet men att alexander mørk-eidem är mästare på det. hej och hå vad kan det bero på? vad jag egentligen borde ha gjort är att ha gjort en poäng av precis det jag tillbringat hela förra året med att göra en poäng av: att det stora formatet kräver övning och att det likförbannat inte ges många chanser för regissörer att arbeta med det och framförallt inte att misslyckas med det. "vem får lov att göra det?" frågade vi under hela candideprojektet och det frågar jag fortfarande: vem får tillträde? med vilka förutsättningar? alexander m-ø har ju fått göra massvis med saker på stora scener med hjälp av texter som ofta från början är skrivna för stora ensembler och stora scener (är dem inte det har han själv bearbetat om och han är, som sagt, bevandrad vid det här laget). det är enklare för män att misslyckas. enklare för manliga regissörer att få tillträde. teaterbranchen är skev för att inte tala om filmregin. av de 22 svenska storfilmer som hade premiär nu i höstas hade tre stycken en eller flera kvinnliga regissörer. tre! förra årets cannesfestival presenterade inte en enda kvinna i tävlingsserien. inte en enda kvinnlig regissör tävlade om 2012 års guldpalm. inte en enda! däremot fick 23 män slåss om blingblinglövet. är kvinnor så dåliga på att göra storfilm eller kan det möjligtvis vara så att vi har svårare att få tillträde och sämre förutsättningar? samma gäller för den stora teaterscenen. nu när jag sitter jag här och letar statistik blir jag bara argare och argare. johansson och bergström regisserar inte bara sina första uppsättningar på en stor scen, de regisserar båda sina första uppsättningar någonsin. vem får lov? på vilka premisser? suzanne osten har betytt mer för mig i mitt eget utövande än vad alexander mørk har gjort. än vad någon annan enskild regissör har gjort. jenny andreasson, farnaz arbabi, anna novovic, eva dahlman, ellen lamm, katrine wiedemann och den briljanta mellika melouani melani är bara en trött hjärnas toppskikt av teaterregissörer som har fått tillträde och tillräckliga förutsättningar för att nå till mitt luddiga medvetna. ni är grymma. fortsätt. det kommer jag göra. men först ska jag gå och lägga mig.

tisdag 1 januari 2013

Weaving Politics - Symposium på Dansens hus

Vävandets politik och budgetstup

det första jag väljer att skriva om 2013 är förra året. några veckor efter tredagarssymposiet weaving politics på dansens hus i stockholm 14-16/12 kommer min rapport därifrån. det som var en rafflande avslutning på det nu avslutade scenkonståret tycker jag kan bli en stark ingång till det påbörjade.

under symposiets tre dagar plaskade jag omkring bland koreografer, filosofer, lingvistiker och andra forskare som av koreografen crisina caprioli plockats ihop för att under en helg med hög densitet diskutera koreografi och mänskliga rättigheter. julia kristeva, peggy phelan och william forsythe med sitt forsythe company med flera, med flera, var där under programförklaringen: “weaving politics addresses choreography as a weaving labor of politics. and by a cobweb of specific languages and disenchanted knowledge engages in a scrutiny of the notions and practices of human rights, and violence.” jag har själv gått en kort masterkurs för cristina caprioli på dans- och cirkushögskolan 2012. den hette koreografi ur språkliga/semiotiska perspektiv och weaving politics var den kursens litteraturlista fast av kött och blod och puls.

“violance” andré lepecki, professor i performance studies på nyu: hans föreläsning hade den komplexa titeln "from (choreo)policed circulation to (choreo)political intensification: dance as critique of freedom (or: the task of the dancer)" och handlade om bland annat just iscensättandet av ideologi som verkligt våld på kroppar. denna gång var det i samhället i stort inte bara på scen. vad en klassisk koreografisk tradition strävar efter är att reproducera kroppar med idealet “du ser ut som jag och det är en bra sak”. lepecki kallade detta för microfascismer. att röra sig fritt är att röra sig politiskt, hävdade lepecki. att röra sig fritt är att röra sig dialektiskt, skulle brecht ha sagt säger jag. vidare talade lepecki om choreopolicing: om att reglera kroppars rörelser i det offentliga. talande exempel var bilder på demonstrationer vid tahrirtorget, puerta del sol och arnoustorget i syrien med många fler, många fler, många fler. gemensamt för alla dessa bilder var hur polispersoner markerade hur och var de demonstrerande fick röra sig. de koreograferade tyckandet på gator och torg.

“specific languages” julia kristevas språk stack ut i sammanhanget med sin psykoanalytiska terminologi bland alla strukturalistdyrkare. peggy phelan däremot talade ett teoretiskt men klart och personligt språk i sitt föredrag om samuel beckett som koreograf under rubriken "the choreography of samuel beckett: the violence of gesture, the endurance of logos". trots att beckett konsekvent aldrig tog politisk ställning i det han skrev och publicerade så fick vi många exempel på hur han genom att beskriva hur kroppar rör sig i sina dramer gav uttryck för ideologikritik. phelan fick cristina caprioli att fälla en tår vid sidan av scenen, jag såg det nog.

“disenchanted knowledge” irit rogoff var en för mig ny bekantskap och förälskelse. hon är professor i visual cultures på goldsmiths i london och kallade sitt framförande "pantheon of disenchantment". hon beskrev hur “we need to inhabit rather than extract knowledge from encounters with texts, lived conditions, creative practices” och talade om criticality snarare än criticism i konstnärlig praxis, ett bereppsskifte som är svåröversatt till svenska men borde översättas. hon talade om vikten av att se regimerna vi arbetar genom och i, att se strukturer men inte för att lämna dem bakom oss utan för att genomleva dess svårigheter. låta oss falla ner för stupet.

"notions" slavoj žižek, som skulle ha avslutat symposiet fick förhinder och ersattes ganska tätt inpå startskottet av röstkonstnären diamanda galás. hon var alltså den som avslutade de tre dagarna och det gjorde hon med en poetisk föreläsning om sitt konstnärsskap. när moderatorn tog sig upp på scenen för att ställa frågor till galás verkade han märkbart tagen. efter att ha ställt teoretiska uppföljningsfrågor till teoretiker tre dagar i rad var han nu en teoretiker i förhållande till en konstnär.

-jag vet inte vad jag ska fråga, sa han, vad du sa talade för sig självt.